"A country is not only what it does - it's also what is tolerates."

Citatet möter oss på väg in i Yad Vashem, förintelsemuséet i västra Jerusalem. En känga mot alla de länder som tittade på, men vägrade se, när sex miljoner judar brutalt mördades. Alla de länder som inte vill importera andras problem och istället valde "neutralitet" före aktivt handlande. Hur uppenbart det än må vara så tål det liksom att upprepas. Det är inte bara Hitler ensam som är skyldig till alla dessa lidanden, också omvärldens tystnad bär del i detta det fruktansvärda som en gång hände.

Yad Vashem alltså. Långsamt gick vi runt bland namn och bilder. Inblickar i ghetton, svartvita filmklipp, för många trasiga skor. Allt är snyggt och välplanerat. Vi leds genom den 20-årsperiod vi så väl känner till. Redan som väldigt små barn började vi lära oss om detta, för det krävs mer än en livstid för att förstå hur det kunde gå som det gick. Det som sades aldrig någonsin skulle få ske igen, upprepas kanske just nu.

"A country is not only what it does - it's also what is tolerates." Citatet står skrivet högt upp på muren i Betlehem, precis i närheten där tårgasen brukar skjutas mot stenkastande barn. Denna gång riktas det mot de som först tog orden i sin mun. Orden bär fortfarande på en skrämmande sanning om att när det väl kommer till kritan så blundar vi gärna. Det handlar inte om vilket folk, det handlar inte om hat. Det handlar inte ens om ett lands gränser. Det handlar om försvarsmekanismer och rädsla. Om att lämna syskon åt sitt eget öde. När det fruktansvärda inträffar blundar världen. Det som sades aldrig någonsin skulle få ske igen, upprepas kanske just nu.

Judarnas öde. Diskriminering, tvångsförflyttning, utrotning.
Palestiniernas öde. Tvångsförflyttning, frihetsberövanden, diskriminering.

Det är verklighet och det är verkligt orättvist. Ett land är inte bara vad det gör - det är också vad det tolererar. Precis så. Det var sanning under det fruktansvärda som hände då och det är sanning under det fruktansvärda som händer nu. Och det första vi kan göra är att sluta blunda, och det största vi kan göra är att vägra välja sida men våga välja mänskliga rättigheter, vilket för tillfället är att stå upp för de palestinier som just nu förtrycks. Just därför är Sveriges erkännande av Palestina så stort. Det kommer inte leda till omedelbar fred, men det är ett tecken på att det som händer här faktiskt angår oss där borta.