Mellan hemma och hemma

”We’re going back to Sweden.” Senaste tiden har ägnats åt avsked efter avsked. Inte så enkelt för oss som tycker att avsked kan vara det värsta som finns. Okej, inte det värsta, men ganska jobbigt. Eftersom vi har varit i Betlehem, Jerusalem och Jeriko regelbundet har det blivit ett antal platser och människor att säga hejdå till, och för varje nytt ”We’re going back to Sweden” äts en ny kladdkaka samtidigt som det rinner ännu en droppe från ögat. Det är kanske först nu vi inser hur hemma allt har blivit här. Hur vännerna vi träffat verkligen är en del av vår vardag och hur köerna mellan Betlehem och Jerusalem på buss 21 är lika naturliga som den berömda lövhalkan (och den berömda vinterhalkan, och den berömda töhalkan) för västtrafiks pendeltåg. 

Samtidigt som vi har haft våra lokala vänner från skolan, baptistkyrkan och scouterna, så har vi också umgåtts ganska mycket med andra internationella. Eftersom Jerusalem är Jerusalem, och Betlehem är Betlehem, så finns i princip hela världen representerad här. Genom bland annat Lutherska kyrkan, olivbergsvolleyboll och Sabeel har vi träffat många sköningar att hänga med. Och just dessa avsked är de jobbigaste, för förmodligen träffas vi aldrig igen. När vi reser hit nästa gång kommer förmodligen de flesta av dem vara tillbaka i sina hemländer, så att hälsa på är liksom inget en bara gör. Våra palestinska vänner kommer förmodligen att bo kvar, kanske inte alla, men i alla fall de flesta kommer vi att kunna hälsa på igen. Men just dessa ”We’re going back to Sweden (and we’ll probably never meet again)” är så svåra. 

Ibland känns det lite likadant med Jerusalem. Om det nu går att säga hejdå till en stad så är just Jerusalem en sådan stad där hejdå inte känns riktigt rätt. Det är den mest fascinerade staden som finns, om du frågar oss. Som vi nämnt så många gånger så finns här allt, i en salig, osalig röra. Att se och höra och lukta och smaka på Jerusalem kan vara det bästa som finns. Okej, inte bästa, men väldigt bra. Och att lämna nu, just när Jerusalem pyr och kanske är på väg att börja brinna på riktigt, är precis som de där ”We’re going back to Sweden (and we’ll probably never meet again)”. För kanske blir Jerusalem aldrig mer sig likt efter det som sker just nu. Kanske är det som en del påstår, att detta är den sista kampen om Jerusalem innan de palestinska delarna har blivit helt förstörda och staden i praktiken är israelisk och bara israelisk. Kanske är det sista gången vi kommer att få se det fantastiska i ett delat Jerusalem där judar och muslimer och kristna vandrar samma gator. 

”We’re going back to Sweden” Precis så säger vi. Aldrig bort till Sverige, men heller aldrig hem till Sverige. För vi vet inte vad som är hemma. Just nu är det här, bland kullarna i Betlehem. Men vad är då Partille och Waterloo. Rimforsa, Mollösund. Göteborg. Studiegången (med plats för oss, men också för dig, så hojta till om du känner dig kallad!)? Vi vet inte, och vi behöver nog inte veta heller. Vi är på väg i alla fall. På väg tillbaka, på väg från ett hemma till ett nytt hemma och kanske är inget av dessa ställen hemma när allt kommer omkring. Kanske är det resan som är hemma, resan som fortsätter när vi är tillbaka i Sverige och som förhoppningsvis leder till ett hemma på riktigt, fast om väldigt många år. Fast fram till dess tänker vi att en av kyrkoledarna här i Jerusalem har alldeles rätt: ”You’re never leaving Jerusalem, you’re just absent.” 

Hitta linslocket

Tid är som sagt som toalettpapper och diskmedel och inte så oändligt som vi ibland önskar. Och tid är något väldigt ologiskt. Hur vi än vrider och vänder på det så får vi inte ihop det. I början var det som om tiden här kom gåendes i en ganska maklig takt, vi tycktes ha all tid i världen. Men ganska snabbt började dagarna öka farten, fortare och fortare, och snart rusade de förbi. Och plötsligt står vi här och undrar vart den där världens tid tog vägen. Vi står här och letar efter repeatknappen för att kanske hinna fånga de där rusande dagarna igen. Och igen. Och igen. 

För, trots den där alldeles för snabbt springande tiden, är kanske det mest ologiska att det är som om vi har varit här hur länge som helst. Det känns som en evighet sedan vi gick genom Jerusalems trånga basarer första gången. Eller de där fikonen vi plockade i Nablus, inte kan väl det bara vara några månader sedan? Och herr Hummus, vi har väl alltid varit vänner, eller? Kan inte stämma. När vi tittar genom bild- och hjärnarkiv måste vi ha varit här i ett år. Minst. 

Dagar som rusar och vi som mest har varit tacksamma över att vi fått börja lära känna ett så otroligt komplext land. Ett land som blev länder och som fortfarande inte kommer överens. Ett land som rymmer mer än vad som går att omfamna. Högt och lågt och gammalt och nytt och petitesser och allt som är väldigt väldigt viktigt. Vi älskar och hatar. Drömmer och mardrömmer. Skrattar och gråter. Samtidigt, alltid samtidigt. 

Och här är vi nu. I Betlehem, packandes och städandes och letandes efter repeatknappen. För vi vill allt det här igen, och igen och igen. Men vi vet ju ändå någonstans att allting har sin tid, och istället för att fortsätta leta efter repeat så satte vi och och letade i bildmapparna på datorn. Så här kommer en liten kavalkad med minnen som är värda att minnas.

Ida är smått nedklädd på förlovningfesten. Annars fina vänner.

Leker julafton.

Syskon har flyt.

Numera kan vi det mesta om Angry Birds.

Taggade för match. Pang.

I väntan på malfof.

Hen heter Glenn. Glenn? Glenn.

Palestinas mest delikata falafel. Delikatobollen.

Citronplockning i trädgården.

En oväntad attack.

Bra gäng, det här.

Lärdomar, part 3

• Den arabiska musiken har lyckats pressa in en extra ton mellan halvtonerna. Svårt, tycker våra öron.
• Pomelo växer på träd som är så små, så små, dels i förhållande till fruktens stora storlek, men mest i förhållande till dess smak. Den är världsgod alltså.
• Att leva i händelsernas centrum förändrar perspektiv. Från ”det är kanske en dum idé att åka till Mellanöstern” till ”Jaja, du kan gå till Gamla stan, men gå inte för nära Tempelberget på fredagar bara.” Det är surrealistiskt att veta att Jerusalem är världsnyhet och en stad som brinner. Och det gör den verkligen, det är spänt och människor är på sin vakt. Ändå fortsätter vardagen. Vi åker vår buss till Sabeel, tar vår tur i basarerna och sätter oss på samma gamla vanliga favorithak.
• Active X är nya Wünderbaum.
• Här är regnlängtan lika stor som den välkända solhetsen, fast med det lilla undantaget att ingen rör ett finger så länge hällregnet är igång.
• Checkpoints är oberäknerliga företeelser. Stängd pga någon judisk högtid. Stängd på grund av olycka. Stängd pga stenkastning någon annan stans. Eller bara stängd. Och stängd checkpoint leder för vissa till ett förlorat jobb, vilket innebär katastrof.
• Färska falaflar är som bekant himmelriket, men är den det minsta gammal och du tror inte att det är samma sak.
• I Sverige bor man toppen i dalen. I Palestina bor man botten på toppen. Typ.
• Palestinier är ofta ganska dåliga på det där med att uppskatta matens storlek. Det blir alltid mat över.
• Den enes terrorist är verkligen den andres martyr. Efter ena attentatet skrivs det om terrorister men talas om martyrer och nästa gång är martyren visst den fruktansvärda terroristen. Allt utifrån vilka glasögon du bär.
• Vattenpipa kallas för Hubble Bubble. Seriously.
• Snöoväder klassas för naturkatastrof i försäkringssammanhang.
• Sjalmodet är verkligen roligt att följa. De kan knytas på tusen olika sätt - med eller utan nålar, med eller utan underduk, tight eller lite mera lose, och så vidare, i all oändlighet. För att vara moderiktig idag ska du knyta en sjal runt hårknuten för att göra den lite extra markerad under slöjan. Fint!
• Att köra bil utan körkort är ingen biggie. Bara lite galet. Mashnoon.
• Ouden är ett tolvsträngat instrument som används i arabisk musik.
• Missförstånd uppstår ofta eftersom ordet when på arabiska betyder where.
• Jesus måste haft hårda fötter eller helt otroliga sandaler. Att gå upp (alltså, det är verkligen upp upp och lite mera upp)till Jerusalem från Jeriko är sannerligen inget en gör bara sådär.
• Idol går på fredagar.  #arabidol
• Pråliga möbler är ett måste. Innan Wallström tog tag i saken var IKEA ingen större hit.
• För er som undrar vem som egentligen köper de små porslinsfigurerna i allt-i-allo-butiken, så är det fortfarande ett mysterium. Kanske de brasilianska turisterna.
• Gamla staden i Jeriko drabbades av en jordbävning för länge sedan och vände hela staden upp och ner. Eller så var Gud arg och ville vända upp och ner på saker och ting. No one knows.
• Ta vara på tiden. Det är någonting som gärna tar slut. Precis som toapapper, diskmedel, mörk choklad eller citronpeppar.
• Upside down är en mycket långsam rätt som plötsligt vänds upp och ner. Står den kvar är den lyckad, faller den sönder är det haram.
• Palestinier och israeler delar inte ens bussar. Snacka om apartheid.
• Burka? Nunna? Vid första ögonkastet är det ibland svårt att se skillnad.
• Sakta men säkert trubbas vi av. Efter snart tre månader är det inte längre lika skrämmande att gå förbi en gäng solater, inte lika hjärtgripande att leta sig fram genom checkpointen och det gör inte längre lika ont att se på när vissa människor  tvingas av bussen när andra får sitta kvar. Det är vardag nu. Och just den där avtrubbningen är det läskigaste av allt.  
• Det gååååååår inte att tröttna på hummus. Allvarligt talat.

Maten räckte och blev över.

Jacoub spelar oud i prålig soffa. Beethovens nionde symfoni blev det idag. 

Stackars träd.

Jalla sades det och snabbt gick det. Snart låg allting huller om buller. Haram.

Som det känns ibland

Tiden är som bekant likt det där toalettpappret. Ju närmre slutet, desto snabbare går det. Oftare och oftare slås vi av att vi faktiskt är här. Här, mitt i den där röran av precis alltihop. Älskar röror. Aubergineröror och kikärtsröror. Älskar tidsperspektivet. Älskar de arabiska l:en i jalla och Ramallah och inshallah. Älskar värmen. Älskar gatulivet. Älskar färskpressade juicer. Älskar olivträd som stått här i tvåtusen år. Älskar att vakna med ett leende. Älskar att höra engelska och arabiska och hebreiska och tyska och kinesiska på samma restaurang. Älskar att solen går upp på morgonen. Älskar att vara här. Älskar älskar älskar. 

Toalettpappret rullar och tiden går och med tiden blir det värre och värre. Hatar att vara här. Hatar tröttheten som skymtar fram bakom fasaderna som faller. Hatar att se hopp som slocknar. Hatar uppgivenheten som tycks vara ett brev på posten. Hatar att höra Vi har redan älskat våra fiender, vänt andra kinden till och bett och bett och bett, men det funkar ju inte. Hatar den förbannade muren. Förödmjukelsen. Hånet. Löften som bryts, ord som tappar innehåll. Hoppet som blir uppgivenhet, kärleken som blir förbittring. Hatar att om bara en bråkdel av det hopp som målningarna på muren skymtar börjar slockna, är det värre än alla vapen i hela världen. 

Hatar att vara dem och inte vi. För vem är jag att säga Fortsätt älska. Fortsätt förlåta. Fortsätt vända andra kinden till. Fortsätt be och be och be? Jag som kommer från detta frihetens paradis, utan trauman och med bara trygghet i ryggen. Vem är jag att säga Ge inte upp? Jag som möts av soldaters leenden och inte kränkande misstro? Jag som aldrig någonsin kommer att kunna bli vi. Hatar det, att faktiskt inte kunna förstå. Hatar hatar hatar. 

Men så älskar jag igen. Älskar att höra Let’s start a gospel intifada. Älskar att se hopp som tänds igen. Älskar ickevåldsaktioner. Älskar att titta ut över Jerusalem och veta att runt mig finns det dem som faktiskt tror på fred. Älskar barn som skrattar bara för att det regnar. Älskar att det gröna börjar ta över de landskap som såg alldeles döda ut. Älskar att olivträden står kvar. Älskar att vad som än händer så går solen ändå upp på morgonen.  

Älskar att vara här. Hatar att vara här. Men mest är det bara så himla viktigt att aldrig någonsin släcka den där bråkdelen hopp som gör hela skillnaden. Och kanske kan det där lilla viktiga hoppet få finnas kvar, om vi i alla fall försöker älska mer än vi hatar. 

Några dagar i Jeriko

När vi i måndags vaknade stelfrusna med täcket som enda värmekälla, var det med gott mod. Vi packade den röda väskan och begav oss tusen meter längre ner men femton grader längre upp. I Jeriko skulle vi nu bo i fyra nätter. Just nätterna valde vi att tillbringa i horisontellt läge på YMCA för flickor, med diverse bäddnings- och plocka-undan-allt-som-inte-används-just-nu-regler, tillsammans med en muslimsk student som bara kunde engelska om nätverket och Google translate valde att kooperera.

På morgonpromenaden kunde vi smyga över till Jordanien om vi ville. Vi valde dock att avstå, hade varit deppigt om vi fastnat på fel sida.

På dagarna fick vi vara på SIRA-skolan. Laminera i en vecka? undrar ni. Nej, faktiskt inte. Den här skolveckan har innehållit allt från smileytillverkning och kroppsdelspyssel till studiebesök och lekstunder. Det är verkligen en fin skola, med de mest underbara eleverna. Den är mindre än skolan i Betlehem och det är på något vis en annan stämning. Inte sagt att den ena skolan är bättre än den andra, det är helt enkelt olika. Och vi gillar olika.

Vilken smiley identifierar du dig mest med idag?

På skolgården. Att knyta skorna samtidigt som Ida har kameran i högsta hugg kan leda till oanade konsekvenser.

Trots tvetydigheten i ordet självständighet firades Palestinas självständighetsdag på skolan i torsdags. Den egentliga högtidsdagen är inte förrän på lördag, men tack vare ledighet fick även vi äran att hinna med detta alldeles speciella (och en smula nationalistiska?) firande. Flaggor tycks inte vara någonting en kan få för mycket av en festdag som i torsdags. Vi sjöng och dansade, det lästes dikter och målades med ansiktsfärger, knöts band i håret och palestinasjalar runt halsen. Intressant hur viktigt det blir att verkligen poängtera sin egen nationalitet när omständigheterna runt omkring motarbetar den. Hur Palestinas flagga, nationalsång och symboler betyder så mycket mer än bara ord och färger. 

Rektor Salwa är stolt över sina elever. 

Flaggan symboliserar rött spillt blod, vita oskyldiga hjärtan, gröna frodiga marker och Israels svarta ockupation.

Eftermiddagarna spenderades tillsammans med skolans lärare, vilka gjorde allt för att vi skulle få uppleva så mycket som möjligt av både Jeriko och den muslimska kulturen. Eftersom skolan inte serverar lunch åt vi det stora målet mat när vi kom hem till repektive lärare. Där fick vi återigen testa alla de palestinska väl tilltagna portionerna fantastisk mat. Vi blev julmätta mest hela tiden. 

Vi är verkligen glada över att ha fått spendera några dagar i en stad, så nära Betlehem, men så annorlunda. Vi har fått leva i en annan kultur och religion där många av våra normer och värderingar inte ens är ett alternativ. Det ger perspektiv på så mycket. Allt från existensiella frågor till simpla vardagsrutiner. För hur handskas vi egentligen med det faktum att vi tror på en annan väg, men ändå någonstans stöttar deras val? Hur är vi ljus i en värld där vi mest bara ses som främlingar? Hur talar vi om familjefördelning och livspussel när vi har så olika bakgrund? Många viktiga frågor som förblir ganska obesvarade..

Muyassar bjöd på kofta. Lamm.

Vi provade vår knaggliga arabiska och pekade på ett får, ”Kofta!”. Muyassar skrattade så hon kiknade. Inte så konstigt kanske, insåg vi senare, som om vi skulle peka på en ko och utbrista ”nötkött!”. 

Lärarna visade oss runt i Jeriko,tog oss till faster Morgon, bjöd på egenodlade dadlar, guideade oss bland diverse grönsaksodlingar, tog med oss på promenad längs med frestelsernas berg, bjöd på de bästa av kvällsfalaflar, bland annat. Vi fick de bästa av guider, och när vi nådde deras hus kände vi oss alltid som hemma.

Auberginen. Guds gåva till människan.

Igår morse försökte vi packa den röda väskan igen, men det visade sig vara betydligt mer problematiskt än i måndags. Med fem påsar extra i händerna lämnade vi till slut värmen och gav oss tillbaka mot kylan i Betlehem. Ganska skönt att komma hem dock, när allt kommer omkring.

Varenda familj vi besökte hade fler citronträd än den förra i sin trädgård, och det insisterades och trugades om att vi skulle ta med oss den ena pomelon efter den andra till Betlehem. Våra försök att tacka nej ledde inte någonstans. Generositeten är stor. Vilken på något sätt helt enkelt får uttrycka sig i denna bild.

Food, glorious food

Okej. Som om vi på riktigt trodde att vi skulle kunna hålla oss till ett inlägg om mat? Det är lätt att ha för höga tankar om sig själv.

Vi diskuterade nyligen bästa matkulturen i världen, ett samtal som tog oss från italienska pizzor till kinesisk chilimat, från rysk bortj till indisk tikka masala. Suktande drömde vi oss bort. Men så skulle vi få en kardemumma av summan, och då insåg vi samtidigt båda två att borta är bra, men Palestina bäst. Så just Palestinas mat slutade trots allt på plats nummer ett. Därför vore det ju inget mindre än haram att inte dela med sig lite mer av detta livets stora glädjeämne. 

Vi har redan gjort allt som står i vår makt för att få er att kanske kunna känna smaken av den fantastiska palestinska salladsbord, söta efterrätter, köttfyllda zucchinis/vindruvsblad/kycklingar och kryddiga risrätter. Vi ska inte återupprepa oss för mycket och lämnar helt enkelt dessa delikatesser till arkivet. Det finns oändligt mycket att skriva om fantastiska maträtter som maklouba (ris, linser, stekt lök. Låter som nonsens men är verkligen så. gott.) och mushakal (tunt bröd, kyckling, lök, kryddor. I ugn.), men varför slösa tid och ord på det som ändå inte kan jämföras med den mat som vi en dag kommer bjudas på när vi kliver in genom pärleporten. Hummus. 

Herr Hummus. Vi må som sagt vara tjatiga. Men denne herr Hummus har fortsatt vara vår ständige följeslagare. Han sällskapar oss genom stressiga frukostar, sollapande luncher och mysiga middagar. Han tycks vara omöjlig att tröttna på och han hjälper oss att äta upp också de mindre fantastiska restmåltiderna. Han är fin han. 

Men det vore ju en sorg att lämna er utan minsta möjlighet att själva få möta honom, vår bästa ickemänskliga kompis. Sedan vi kom hit har vi uthålligt frågat våra hummusgörande vänner hur vi ska lyckas med mästerverket, och vi har ett ganska opreciserat svar, men än dock ett svar. Så för den intresserade, här kommer det: 

Hummus
Du behöver: 

Kikärtor (även kallat just hummus här. Förvirrande)

Tahini

Citron

Vatten

Salt

Bikarbonat

(Olivolja)

(Vitlök)

(Persilja)

Gör så här:

Blötlägg kikärtorna över natten. Koka dem. Allt från 30 minuter till 2 timmar, beror på vem du frågar. Det viktiga och revolutionerande är dock den minst sagt oväntade bikarbonaten. Tillsätt litegrann (en halv tesked skulle vi tippa på) när du kokar och vips så har du smidigare kikärtor att förädla. Sedan mixar du helt enkelt resten av ingredienserna tillsammans med kikärtorna, mängd efter tycke och smak. Tillsätt vatten i omgångar tills du har din rätta konsistens. Ringla lite olivolja på toppen så blir det toppen. Servera. Mums. Du kommer inte bli besviken. 

Okej. Nu har ni herr Hummus till ert förfogande. Men för att göra allting komplett måste ni ju också få ta del av en av våra andra vänner, den nästan lika välfrekventa fru Falafel. Också här har vi fått otaliga tips på hur vi ska lyckas med vårt eget falafelgörande. Och efter många om och men har vi äntligen lyckats! Vårt senaste försök var så gott som felfritt. Så håll till godo: 

Falafel
Du behöver: 

Kikärtor

Gul lök

Vitlök

Persilja

Salt

”Falafelkrydda” (vilket,
 för ett mindre curlat Sverige där det inte finns lika smidiga och vedertagna kryddblandningar för kycklig/ris/maklouba/valfri-annan-rätt som du tänkt göra, innehåller följande: 

Koriander (torkad, och mycket ska det vara)

Spiskummin

Kardemumma

Kanel

Gurkmeja

Muskotnöt
Fänkål)

Gör så här: 

Blötlägg kikärtorna över natten. När det är några timmar kvar, i med det häpnadsväckande bikarbonatet, precis som när du gör herr Hummus. Låt underverk ske och häll av vattnet. KOKA INTE. Vi har sagt det förr och vi säger det igen, för det här är så mindblowing att vi inte riktigt har tagit in det än. KOKA INTE. Så istället, i med lök och vitlök, mycket persilja och alla kryddor. Sedan mixar du helt enkelt alltihop tills du har en smidig konsistens. Häll mycket olja i en kastrull, värm den och i med de bollar du format med valfritt intrument. Falafelmaker rekommenderas, men har en känsla av att det kan vara svårt att hitta i Sverige. Fritera och ät färska och varma och goda. Gärna tillsammans med herr Hummus. 

Så sitt inte där framför datorn längre, ut i köket och njut av livet. Herr Hummus och fru Falafel finns snart vid din sida. 

(Om du inte pallar åka till den palestinska mataffären, förstås. Den köpta hummusen är – tro det eller ej - outstanding.)

En vandring i Abrahams fotspår

En dag som igår var inte som vilken lördag som helst. Sabeel tog med oss på en hisnande vandring i ökenlandskapet mellan Jeriko och Jerusalem. I fem timmar färdades vi alltså upp och ner och fram och tillbaka utan att skymta någonting annat än karga kullar och höga bergstoppar.

Inte alls långt borta från händelsernas centrum var det som att vara vid världens ände. Varmt, tyst och inte en enda levande varelse - så när som på några enstaka ödlor här och var. Så gick vi där. Lärde oss den bästa vandringstekniken och balanserade över flintastenar i olika storlekar.

Guiden tyckte om kamelmjölk, berättade han. Men tyvärr var gårdagens kamelkompis av fel kön. Typiskt.

Matthew ägnade 93% av tiden på att leta upp diverse antika prylar på marken. Krossade lerkärl, slipade småstenar från mosaikgolv, mm. Ida lever i nuet.

Liksom för de tre sista veckorna i detta fantastiska land försökte vi pressa ur så mycket vi kunde förmå. Under drickapausen gjorde vi en avstickare upp på ett ihåligt berg.

Vi lärde Matthew ordet bajs. Hans resterande 7% av tiden ägnades till att glädja sig åt just bajs. Trots att vi inte såg ett enda storbajsande djur tycktes det finnas många i närheten. 

Om tankarna tilläts go crazy en stund kunde de föra sig ända bort till snötäckta alpberg och skidbackar i de allra bästa slag. Och plötsligt dyker en palestinier på en åsna upp och så väcks vi ur våra drömmar. Till en annan dröm.

 Efter några flaskor vatten och åtskilliga påsar godis nådde vi vårt mål. Sara från Kanada poserar framför Mar Saba-klostret. Tyvärr är inte kvinnor välkomna in, de är tvungna att fängslas i ett hus vid sidan av (bokstavligt talat, berättade Sara, vars mamma som för många år sedan utsatts för detta). Hårt. 

Resten av dagen spenderades dock inte i fängelse utan i ett tält tillsammans med
SIRAs vänner, som nu är här på besök. 

Så var vårt friluftsbehov botat för ett tag framöver. 

Tack för dä

"A country is not only what it does - it's also what is tolerates."

Citatet möter oss på väg in i Yad Vashem, förintelsemuséet i västra Jerusalem. En känga mot alla de länder som tittade på, men vägrade se, när sex miljoner judar brutalt mördades. Alla de länder som inte vill importera andras problem och istället valde "neutralitet" före aktivt handlande. Hur uppenbart det än må vara så tål det liksom att upprepas. Det är inte bara Hitler ensam som är skyldig till alla dessa lidanden, också omvärldens tystnad bär del i detta det fruktansvärda som en gång hände.

Yad Vashem alltså. Långsamt gick vi runt bland namn och bilder. Inblickar i ghetton, svartvita filmklipp, för många trasiga skor. Allt är snyggt och välplanerat. Vi leds genom den 20-årsperiod vi så väl känner till. Redan som väldigt små barn började vi lära oss om detta, för det krävs mer än en livstid för att förstå hur det kunde gå som det gick. Det som sades aldrig någonsin skulle få ske igen, upprepas kanske just nu.

"A country is not only what it does - it's also what is tolerates." Citatet står skrivet högt upp på muren i Betlehem, precis i närheten där tårgasen brukar skjutas mot stenkastande barn. Denna gång riktas det mot de som först tog orden i sin mun. Orden bär fortfarande på en skrämmande sanning om att när det väl kommer till kritan så blundar vi gärna. Det handlar inte om vilket folk, det handlar inte om hat. Det handlar inte ens om ett lands gränser. Det handlar om försvarsmekanismer och rädsla. Om att lämna syskon åt sitt eget öde. När det fruktansvärda inträffar blundar världen. Det som sades aldrig någonsin skulle få ske igen, upprepas kanske just nu.

Judarnas öde. Diskriminering, tvångsförflyttning, utrotning.
Palestiniernas öde. Tvångsförflyttning, frihetsberövanden, diskriminering.

Det är verklighet och det är verkligt orättvist. Ett land är inte bara vad det gör - det är också vad det tolererar. Precis så. Det var sanning under det fruktansvärda som hände då och det är sanning under det fruktansvärda som händer nu. Och det första vi kan göra är att sluta blunda, och det största vi kan göra är att vägra välja sida men våga välja mänskliga rättigheter, vilket för tillfället är att stå upp för de palestinier som just nu förtrycks. Just därför är Sveriges erkännande av Palestina så stort. Det kommer inte leda till omedelbar fred, men det är ett tecken på att det som händer här faktiskt angår oss där borta. 

Språk och annat fluff

Språk. Världens jobbigaste viktigaste grej. En kort sammanfattning av en stor lärdom. Aldrig förr har vi känt samma frustration över att inte kunna göra sig förstådd eller att inte förstå. Efter drygt två månader här är vår arabiska inte direkt outstanding. Vi räknar till 99 och kan briljera med ord som ”shukran”, ”jalla” och ”habibi”, men så mycket längre kommer vi inte. Om du frågar vad som är det svåraste med att vara här på skolan, så är svaret lätt som en plätt: att inte kunna lyssna när någon vill prata, att inte kunna avbryta ett slagsmål eller att inte kunna säga till hen som är ensam att det faktiskt finns någon som bryr sig. Att inte kunna leka en simpel lek utan att behöva en tolk. Ibland förbannar vi Babels torn och önskar oss ett tungotal på arabiska, för när vi för sjuttioelfte gången sitter i ett rum fyllt av sjungande arabiska går det inte längre att njuta av hur vackert det låter när vi mest av allt vill höra vad det faktiskt talas om. 

Men kanske är det just det här vi behöver lära oss. För hur ofta är vi inte där själva, i majoritet med någon som inte talar vårt språk flytande, vare sig det handlar om språk eller outtalade normer. Det är så lätt att tänka att det inte spelar så stor roll om jag pratar på mitt eget bekväma språk, också när någon från en annan kultur med ett annat språk finns med, ”de bryr sig säkert inte om vad jag pratar om ändå”. Och nej, det gör de förmodligen inte, men det spelar ingen roll, att sitta där och inte förstå är fortfarande både tråkigt och ensamt. Världens jobbigaste viktigaste grej är liksom A och O för att på riktigt lära känna en ny gemenskap, men som tur är lever vi på en plats där de allra flesta talar väldigt god engelska. Så även om vi egentligen är ganska lyckligt lottade är det just i relationen med barnen de största svårigheterna uppstår. 

Språkförbistringen för med sig att flera av de uppgifter vi gärna ägnat oss åt inte blir av. Kanske saknas just möjligheten till en tolk, eller så är det helt enkelt lönlöst att hålla i en lektion som görs så mycket bättre av lärarna på arabiska. Istället har vår huvuduppgift blivit att hjälpa lärarna att förbereda lektioner, vi har gjort både modeller av människohjärtan och djurceller. Vi fixar inför det kommande luciafirandet och målar Den fula ankungen. Och så laminerar vi. Som sjutton. Skulle nog kunna påstå att vi är lite av lamineringsexperter vid det här laget. Terapiarbete som faktiskt är ganska kul. Och det är trots allt där vi kan göra som bäst nytta, i resourcerummet där vi får göra sådant som kanske inte syns, men som är nödvändigt för att undervisningen ska fungera. 

Men visst, ibland undrar vi om det verkligen finns en mening med att vi är här. Skulle de inte klara sig lika bra utan oss? Och jo, svaret är nog att de skulle det. Men ändå verkar det som om  tacksamheten över att vi är här är varmare än alla lamineringsapparater i hela världen. Vi möts av sådan glädje över det vi är här, och när det börjar kännas meningslöst att klippa i sär oförståeliga bokstäver, kommer Rana med arabiskt kaffe och ett stort leende, och plötsligt är det här den enda platsen på jorden vi vill vara på för tillfället. 

Likaså när vi går runt på stan, eller när vi kommer hem till familjer och äter middag, eller när vi sitter på bussen. Vi möts av just den där tacksamheten, att vi valt att lämna Sverige - drömmarnas land - för att bo här, innanför murar när ett krig precis rasat några kilometer bort. Det är det största för dem, inte vad vi gör, utan att vi är här. Visar att det finns en omvärld som inte glömt dem. Och visst låter det klyschigt, men det är det mottagandet vi får.

Det är helt enkelt inte alltid en kakbit att vara här. Språket hindrar ofta och vi vet ganska lite om saker och ting. Men ändå känns det värdefullt. Konstigt men sant. Och allt tack vare de fantastiska människor vi möter, och som i takt med att vi får hjälpa dem så gott vi kan, hjälper oss att förstå allt som händer runt om kring oss. När världens jobbigaste viktigaste grej står i vägen finns det alltid någon som är där för vår skull. Och när skoldagen är över finns det alltid någon som tittar oss i ögonen och säger ett ”shukran” och ett ”habibti”, bara för att de vet att det är precis det vi behöver höra. 

Mitokondrier och kardborreband. 

Musik och kakor.

Och laminatorer.

Som våra julkort. Fast får istället för tomtar. (Här är det andra fluffet)

Alla vi habibtin.

Två sidor av samma mynt

I nästan två veckor har vi nu haft nöjet att ha våra små familjer här. De har gästat vår vardag med morgonsamlingar och sabeelluncher, vi har åkt genom checkpoints och ätit palestinska frukostar. Under helgen överlappades familjerna och vi blev en storfamilj som hyrde bilar, åkte kringliga vägar genom Västbanken för att ha en helg tillsammans. I en liten by utanför Jenin ligger olivföretaget Kanaan fairtrade, dit vi till slut hittade fram efter hjälp av vänliga människor och billiga falaflar. Sedan tog vi oss genom vägspärren och tog turistandet vid hornen, åkte till Nasaret och Tiberias, besteg Saligprisningarnas berg och pruttade i Genesarets sjö. Vi bockade av lite fler punkter på vår bucket list, men kände friden över att äntligen vara hemma i Betlehem när vi åter nådde grinden till skolan. 

När vi några dagar senare (läs torsdag) går genom Gamla stan i Jerusalem får vi känslan av att ha förflyttat oss till en helt annan del av världen. Basarerna som annars är så fulla av liv och rörelse är plötsligt ödsligt tysta. Människorna som brukar armbåga sig fram mellan sjalar och sandaler, dofterna som sipprar från varenda hörn, barnen som leker vid små väggluckor och de där originalen till män som alltid sitter och röker sin cigarett och hutar med sin käpp, alla är de som bortblåsta. 

Kvällen innan skedde ett mordförsök på en ganska aggressiv ledare för den israeliska falang som vill se Tempelberget judiskt. Efter mordförsöket tog sig israeliska styrkor in i förövarens hem och dödade honom. Samma dag skedde nio demoleringar av palestinska hem i östra Jerusalem. Dessa händelser leder tillsammans till en upptrissad stämning och sammanstötningar mellan olika grupper i Jerusalems östra delar och i närheten av just Tempelberget. Strejk har utlysts och fler oroligheter väntar. Vi går genom en spökstad där inte ens ljuset tränger in genom de mörka gränderna. Istället för dofter i hörnen står där soldater. Vi känner obehag och spänningar i luften när vi svänger av mot Via Dolorosa, och bestämmer oss för att det nog är dags att gå härifrån. 

Men så slås vi snart återigen av vilken salig och alldeles osalig blandning denna lilla plätt på jorden erbjuder. 

Vi passerar gravkyrkan, och här är det plötsligt smockfullt av människor. Här samlas alla turister på en och samma plats. De trängs runt Golgata och köar för att få ta på marmorplattan över Jesu grav. Stora grupper med gula hattar eller röda sjalar gör allt för att få ta en en bild av den plats dit alla bussresor verkar leda. De turister som tycktes försvunna under vår första tid här, har nu återvänt och igen erövrat Jerusalems heligheter. 

Det är en märklig upplevelse att på samma gång vara en del av detta turistande, och ändå leva bland dem som med kritiska ögon ser till dessa resor. Att vi på samma gång fördömer en ockupation, och ändå tar bilen och nyttjar våra privilegier. Vi slängs från det ena till det andra, och drabbas av både förundran över att ha möjlighet att se detta Heliga land och samvetskval inför att tycka och tro men att inte alltid handla därefter. 

Men kanske är det så det är att leva här men ändå inte vara en del av samhället och dess regler och lagar. Kanske är det så när vi kommer från vår alldeles för trygga tillvaro hemma och möter en typ av misär som vi ändå inte kan förstå. Kanske är det så att vi sett för lite av hemskheter för att klara av dem, och rättfärdigar vårt turistande med att vi behöver vila. Vilket vi behöver. Liksom alla andra, av en mur omringade, palestinier. 

Det är svårt, skitsvårt ibland, att handskas med sina kluvna tankar. Röran av turistande och vardag och krig. Så när vi går där genom de spöklika basarerna och undrar varför allt är så mörkt och dött, försöker vi minnas det vi innerst inne vet, att det enda vi kan lita på är att ljuset ändå övervunnit mörkret.