Två sidor av samma mynt

I nästan två veckor har vi nu haft nöjet att ha våra små familjer här. De har gästat vår vardag med morgonsamlingar och sabeelluncher, vi har åkt genom checkpoints och ätit palestinska frukostar. Under helgen överlappades familjerna och vi blev en storfamilj som hyrde bilar, åkte kringliga vägar genom Västbanken för att ha en helg tillsammans. I en liten by utanför Jenin ligger olivföretaget Kanaan fairtrade, dit vi till slut hittade fram efter hjälp av vänliga människor och billiga falaflar. Sedan tog vi oss genom vägspärren och tog turistandet vid hornen, åkte till Nasaret och Tiberias, besteg Saligprisningarnas berg och pruttade i Genesarets sjö. Vi bockade av lite fler punkter på vår bucket list, men kände friden över att äntligen vara hemma i Betlehem när vi åter nådde grinden till skolan. 

När vi några dagar senare (läs torsdag) går genom Gamla stan i Jerusalem får vi känslan av att ha förflyttat oss till en helt annan del av världen. Basarerna som annars är så fulla av liv och rörelse är plötsligt ödsligt tysta. Människorna som brukar armbåga sig fram mellan sjalar och sandaler, dofterna som sipprar från varenda hörn, barnen som leker vid små väggluckor och de där originalen till män som alltid sitter och röker sin cigarett och hutar med sin käpp, alla är de som bortblåsta. 

Kvällen innan skedde ett mordförsök på en ganska aggressiv ledare för den israeliska falang som vill se Tempelberget judiskt. Efter mordförsöket tog sig israeliska styrkor in i förövarens hem och dödade honom. Samma dag skedde nio demoleringar av palestinska hem i östra Jerusalem. Dessa händelser leder tillsammans till en upptrissad stämning och sammanstötningar mellan olika grupper i Jerusalems östra delar och i närheten av just Tempelberget. Strejk har utlysts och fler oroligheter väntar. Vi går genom en spökstad där inte ens ljuset tränger in genom de mörka gränderna. Istället för dofter i hörnen står där soldater. Vi känner obehag och spänningar i luften när vi svänger av mot Via Dolorosa, och bestämmer oss för att det nog är dags att gå härifrån. 

Men så slås vi snart återigen av vilken salig och alldeles osalig blandning denna lilla plätt på jorden erbjuder. 

Vi passerar gravkyrkan, och här är det plötsligt smockfullt av människor. Här samlas alla turister på en och samma plats. De trängs runt Golgata och köar för att få ta på marmorplattan över Jesu grav. Stora grupper med gula hattar eller röda sjalar gör allt för att få ta en en bild av den plats dit alla bussresor verkar leda. De turister som tycktes försvunna under vår första tid här, har nu återvänt och igen erövrat Jerusalems heligheter. 

Det är en märklig upplevelse att på samma gång vara en del av detta turistande, och ändå leva bland dem som med kritiska ögon ser till dessa resor. Att vi på samma gång fördömer en ockupation, och ändå tar bilen och nyttjar våra privilegier. Vi slängs från det ena till det andra, och drabbas av både förundran över att ha möjlighet att se detta Heliga land och samvetskval inför att tycka och tro men att inte alltid handla därefter. 

Men kanske är det så det är att leva här men ändå inte vara en del av samhället och dess regler och lagar. Kanske är det så när vi kommer från vår alldeles för trygga tillvaro hemma och möter en typ av misär som vi ändå inte kan förstå. Kanske är det så att vi sett för lite av hemskheter för att klara av dem, och rättfärdigar vårt turistande med att vi behöver vila. Vilket vi behöver. Liksom alla andra, av en mur omringade, palestinier. 

Det är svårt, skitsvårt ibland, att handskas med sina kluvna tankar. Röran av turistande och vardag och krig. Så när vi går där genom de spöklika basarerna och undrar varför allt är så mörkt och dött, försöker vi minnas det vi innerst inne vet, att det enda vi kan lita på är att ljuset ändå övervunnit mörkret.