Tel Aviv

Ovana vid den judiska veckan bestämde vi att denna helg skulle bli en liten minisemester till Tel Aviv. Så på lördagsmorgonen åkte vi in till Jerusalem för att sedan åka vidare mot Medelhavet. Vad vi hade glömt var såklart att ta hänsyn till sabbaten. Alla gator var som sovandes i Västra Jerusalem, tunnelbanan stod stilla och den stora busstationen visade sig vara stängd. Så vad göra? Med hjälp av några mindre ortodoxa judar hittade vi efter många om och men till slut en liten sherut som kunde köra oss och andra orutinerade resenärer till Tel Aviv. 40 minuter senare såg vi havet och staden som liksom är på en annan planet än både Jerusalem och Betlehem.

Det gick snabbt att hitta ett billigt hostel och sedan var värmen så olidlig att vi gick direkt till en av alla de stränder som finns i Tel Aviv. Hotell låg bredvid hotell längs vattnet och semesterparadiset med palmer och strandrestauranger var ett faktum. Och nog fanns det turister där, men det var också många solstolar som saknade kompis. Det är tydligt att Tel Aviv, precis som hela Israel/Palestina, har drabbats hårt av kriget i Gaza. Desperata försäljare och billiga hostel är bara några bevis på det. 

Men vi badade och åt god mat, gick promenader längs stranden och bort till Jaffa, den gamla stadsdelen som inte exploaterats av de stora hotellen och där det gick att få tag på arabiska favoriter som shawerma och knafe. Där kunde vi känna oss lite som hemma efter dagen bland extremturismen.

Swimming prohibited fick en ny betydelse i Tel Aviv. Eller ingen betydelse alls?

Solnedgång över Jaffa. 

Vi är (på) kanon. 

Emilia fick ett plötsligt infall och ville fota japanen som länge stått och tittat ner i containern. Självutlösaren råkade vara kvar, men som tur var tittade han i tio sekunder till. 

Vi som vant oss vid att somna tidigt och vakna ännu tidigare chockade hostelets receptionist genom att somna redan innan Tel Aviv vaknat. När klockan ringde dagen efter var vi dock förvirrade. Idas klocka var en timme framför Emilias och vi insåg att vi stod inför samma fråga som vi gjort fredagen innan.

Den fredagen då vi vaknade som vanligt och var på väg till lärarnas morgonsamling på skolan. "Värst vad ni är tidiga", sa Amal när hon mötte oss. "Jaså?" svarade vi som var lika sena som alltid. Hon berättade att det hade bestämts att det under natten skulle bli vintertid, och alla barn hade informerats om detta. Sent på kvällen hade de dock sett på tv att allt hade ändrats. Det är mycket att hålla reda på när tre religioners högtider ska pusslas ihop. Det var helt enkelt smidigare att skjuta lite på vintertiden tills efter muslimska eid al-adha har firats. Så det var bara att vrida tillbaka klockan och köra på som vanligt. Barnen fick dock sovmorgon den där extra timmen och vi kunde äta långfrukost.

När vi vaknade i Tel Aviv var vi alltså förvirrade. Hade det blivit vintertid under natten? Utan att hitta den faktiska tiden gick vi ändå upp och laddade dagen med morgonbad innan vi promenerade till Jaffa igen för att äta frukost. (Först på bussen hem till Jerusalem lyckades vi klura ut vad klockan var. Fortfarande sommartid) Och vilken frukost sen. Typiska rätten shakshuka (två ägg kokta i tomatsås), omelett, bröd och massa tilltugg. Stadigt och bra inför en dag på Jaffa flea market. En fantastiskt mysig marknad längs gatorna som kantades av juicestånd, gamla mattor och fina fåtöljer. Där gick vi tills fötterna värkte, och efter en ännu godare lunch tog vi bussen hem igen. 

Trots att vi tog med oss stora väskan är möbler lite väl klurigt att ta med hem. Tråkigt. 

Charmigare lunchrestaurang får en leta efter. 

Det var en fin helg. Skönt att få koppla av och koppla bort. Ändå gick det aldrig att helt komma ifrån känslan av skuld. Vetskapen om att vi är på en orättvis plats som inte tillhör alla. Att vi är välkomna till det bisarra paradis som våra vänner där hemma i Betlehem bara kan drömma om. "Tänk på oss när ni ligger på stranden" bad de innan vi åkte. Och nog gjorde vi det. För vad är egentligen mer bisarrt än att ta bussen 40 minuter från förtryck och soldater i vartenda hörn och plötsligt vara på en annan planet?

Vyer

Under den första promenaden vi tog här slog det oss hur otroligt kuperat det är. Det är backar precis överallt. Städerna är liksom placerade på bergssluttningar, och det är ett mirakel varenda gång en bil lyckas ta sig upp för dessa mordiska branter. Har varit med om fler illaluktande och arga bilar här än någonsin förut. Eko driving ingår uppenbarligen inte i ordförrådet. Det är helt enkelt inte en piece of cake att gå och handla. Eller att gå till bussen. Eller att gå till checkpointen. Eller att ens gå till grannen. Men de där kakbitarna blir vi ju ändå bjudna på stup i kvarten, så det går på ett ut.

Långfint men kortfult. Det är nog den bästa beskrivningen vi kan komma på för att beskriva hur Betlehem ser ut. Om vi tittar upp och tittar bortåt mot vackra kullar med olivträd och stenhus utplacerade lite huller om buller på höjderna, då är det inte så svårt att koppla samman de gamla söndagsskoleplanscherna om Jesu födelse med den plats vi nu blickar ut över. Det är verkligen sagolik natur. Vi slutade tidigt att fota vyerna för att undvika fulla hårddiskar, istället får de finnas kvar i minnet. 

Sänker vi istället blicken, ser oss omkring och tittar på marken är det dock svårare att förstå den bild av en lugnt och stilla by som det är lätt att skapa sig efter år av Barnens bibel. Under vår första promenad här, slogs vi av hur mycket skräp det finns. Skräp överallt och över allt, till och med vissa hustak fylls med det som ingen vill ta hand om. Som vi tidigare nämnt är det ingen som riktigt tar hand om sopsorteringen, och det är stor skillnad att gå runt här jämfört med Jerusalems gator. Det tar emot att inte plocka upp de plastflaskor en råkar sparka till, men till slut tar liksom motivationen slut. En ond cirkel där skräp läggs på skräp och ingen längre orkar bry sig. 

Något som ibland saknas är färgens dimension. Kanske är det på grund av att regnet inte har kommit igång än, eller så är det helt enkelt alltid ganska beige omgivning här. Naturen är beige, byggnaderna är beigea, till och med vindruvorna är lite beiga på grund av allt damm som virvlar. Det är tur att det finns så mycket bra grafittikonst att ta del av när färglösheten tar över. 

Precis som allt annat i detta drömland och mardrömsland är det vi ser en enda röra. De långfina vyerna, de kortfula gatorna, den långfina stjärnhimlen, de kortfula katterna (”med korta svansstubbar”, lägger Emilia till), de långfina grafittimålningarna, de kortfula citaten om uppgivenhet. Ingenting är antingen eller, allt är allt på samma gång. 

(Obs, eftersom en bild som bekant säger mer än tusen ord, vore ju ett foto av det långfina men kortfula Betlehem att göra hela denna text ganska överflödig. Så vi skippar bild denna gång.)

Mat

”Jag skulle kunna leva på mat.” Denna utomordentligt intelligenta kommentar släppte Ida för många år sedan. Och Emilia höll med. Att vi båda är förtjusta i mat är nog inte någon nyhet.

Om vi inte hade tänkt oss för hade varje inlägg vi hittils knåpat ihop kunnat handla om mat, mat och ännu mera mat. Men vi förstod att det är kul med lite variation och valde därför att spara våra matfunderingar, matbilder, matförälskelser och material till ett alldeles särskilt blogginlägg. Idag är det dags.

Matinlägg, varsågod att börja.

Frukosten i Israel/Palestina ser inte ut som frukosten i det ordinära svenska hushållet. I alla fall inte de svenska hushåll vi besökt. Gurk- och tomatsallad. Pitabröd. Yoghurt. Vit ost. Olivolja. Za’atar. Och förstås vår nye habibi, Herr Hummus.

Denne väldoftande, mjuke och sensuelle Herr Hummus, i vems närhet den enda känsla en förmår känna är ren och gedigen kärlek, har blivit vår ständige kompanjon. Frukost. Lunch. Middag. Och kvällsvickning. Vad det nu egentligen är.

Tillbaka till frukosten. Onsdagar och frukost är en spännande och ack så formidabel kombination. Eftersom varje onsdag spenderas i det stekheta Jerikos SIRA-skola får vi rätta oss efter deras rutiner, där tillsammansfrukost är en av dem. Bacillskräck är fortfarande bullshit då bröd bryts av från samma bröd och salivierade fingrar doppas i den gemensamma HerrHummusskålen. Dubbeldipp? Javisst. Känslan av sann gemenskap infinner sig när vi sitter där på de alldeles för barnanpassade stolarna.

Tro det eller ej, men vi har faktiskt upplevt måltider utan denne, vid det här laget, omtalade Herr Hummus.

Att bli hembjuden till våra nya vänner är en glädje. Inte bara för att vi får känna på den verkliga vardagen, umgås med tvättäkta palestinier eller höra fängslande berättelser, utan också för att vi blir bjudna på mat. Inhemsk mat. (Inte alls hemsk, även om det så antyds på ordet.)

Hemma hos Jamileh, lärare på skolan i Betlehem, blev vi bjudna på ris-, köttfärs- och leverstoppad kyckling, det arabiska namnet har såklart redan fallit ifrån vårt minne. Kött på kött är köttigt, så att säga.

Jamilehs charmige son, Jacoub, skar upp en stor bit av den ”nyttiga” kaka vi, så mätta i magen, ändå lyckades njuta av. 

En varm kväll var vi hemma hos Nadira, också lärare, som bor i Beit Sahour. Äkta tabouleh, innehållande säkert tolv krukor persilja, var tillsammans med friterad aubergine första rätten. Eftersom vi trodde att förätten var huvudrätten och huvudrätten var två blev den vällagade kycklingrätten och riset som var toppat med både köttfärs och grönsaker en tuff men god utmaning. 

Baptistkyrkans pastorsfru med man bjöd oss senast igår kväll på ytterligare en traditionell rätt, mahshi. Grönsaker fyllda med ris och köttfärs kokas i tomatsås och avnjuts med yoghurt.

Efter middagen visade de oss runt i den stora fruktträdgård de efter många år odlat fram. Där stod ett gammalt mandelträd. Men denna säsong är det inte mandel som kommer skördas därifrån, utan aprikoser. Pastorn hade, med den gamla vanliga bibliska metoden (läs Rom 11:17-24) ympat in aprikosgrenar i det träd som tidigare skapat mandlar. Efter mycket jobb och kärlek har han helt enkelt lyckats omvandla trädet och dess frukt. Vi var fascinerade, så till den milda grad att han ville visa oss hur det går till. Inget vi sa nej till, såklart. Nästa gång ni möter oss är det med lite grönare fingrar.  

Amen. 

Lärdomar, part 1

I tre veckor har vi nu bott i detta snurriga land. Som svensk är det lätt att tro att vår kultur inte är så mycket av en egentlig kultur. Vi är välbildade och kloka och traditioner ses ofta som ganska förlegat, och nog är vi rätt anpassningsbara när allt kommer omkring. Inte har vi någon kultur som binder oss inte. Ofta är det nog dock precis tvärt om. Vi svenskar är egentligen ett ganska märkligt släkte, längst bort på kanten av ensamhet och sekularisering. Veckorna här har ännu en gång lärt oss det. 

Under dagarna har vi samlat på oss de lärdomar vi gjort, och skrivit ner det som är annorlunda eller bara väldigt bra att komma ihåg. Vi insåg ganska tidigt att det kommer bli en lång lista, så när vi kläckte idén att dela med oss av några av våra viktigaste insikter, får det helt enkelt ske i omgångar. Här kommer våra lärdomar, part 1, som kanske kan säga något om både livet här och vår egendomliga kultur hemma i Sverige. 

• Kroppsspråk är viktigt. Att klappa med händerna och luta sig lite bakåt betyder ”ingenting”. Att knäppa med tungan och sätta näsan i vädret betyder ”nej”. Att hålla upp fingrarna på samma sätt som den stereotype italienaren gör betyder ”vänta”. Att stirra in i ögonen och skaka lite lätt på huvudet, så som vi gör när vi är dryga och inte tycker att det där var något viktigt sagt, betyder här ”Förlåt, hörde inte vad du sa, kan du upprepa?”. 

• Judar går väldigt fort. Palestinier går väldigt långsamt. Vi går slalom. 

• Månen lutar lite åt höger. 

• Katter lever i soptunnor. På grund av obehagliga möten när vi slänger vårt skräp har vi börjat med prickkastning av sopor några meter från tunnan. 

• Guava är en frukt som äts med skal. Den sägs vara gudarnas nektar, men i sånna fall har Gud väldigt dålig smak. 

• Stora kottar. 

• Bacillskräck är bullshit. Här äts det allt ur samma skålar, och de tycks inte vara sjukare än vi. Snarare friskare. 

• Sitt inte med benen i kors i födelsekyrkan, där finns bara ett sant kors. 

• För mycket chilisås är aldrig bra. 

• Ska bussen gå klockan 8.00, går den någon gång mellan 8 och kvart i 9. Om scouterna börjar 16, är alla där först 17.30. Att komma sent är långt mer accepterat, förmodligen hade hen något viktigare för sig. 

• Varför släcka lampor när vi har tillgång till elektricitet? 

• Begränsad frihet kräver stor flexibilitet och en almanacka som inte är ett pussel med tider. Du vet aldrig när checkpointen av okänd anledning håller stängt, eller om du ens får ta dig igenom. 

• Söndag är veckans första dag. 

• Röd mjölk är blå mjölk och blå mjölk är röd mjölk och blå mjölk här är godare än röd mjölk hemma.

• Lärare i skyhöga klackskor är vanligare än lärare i glasögon.

• Granatäpplejuice är strävt för gommen.

• Minareter sjunger inte samma melodi samtidigt. Det gäller att kisa med öronen för att inte bli knäpp.

• En ynka droppe från Döda havet agerar saltbomb i munnen.

• Kramas har vi inte fått göra på länge. Kindpuss gäller.

• Här är kurragömma mer som dunken. 

• Säckpipa är tydligen för jobbigt för flickor att spela.

• Trafiken i Palestina är mer kaotisk än i Belgien, men betydligt tryggare än i Vietnam. Reflexen att  sätta på sig säkerhetsbälte är dock något som ofta skrattas åt.

• Vattenpipa tycks vara det nya svarta.

Bland annat. Vi har två månader kvar att fylla med insikter om hur svenska vi är och hur lite vi egentligen förstår. To be continued. 

Emilia utvecklar strategier för att komma över kattskräcken. 

Topp-tre bästa bordsskick.  

Ida tog chilisås som hon tar tacosås. Svettigt. 

Jeriko

Idag är det onsdag. Så när vi vaknade i morse plockade vi av erfarenhet fram de svalaste kläderna från garderoben. I Jeriko, dit vi åker varje onsdag, är det betydligt varmare än hemma i Betlehem. Eftersom denna stad, världens äldsta bebodda stad, också är världens lägst belägna stad är det ibland ett nästintill smärtsamt hett klimat.

Så när vi kommer till SIRA-skolan i Jeriko blir vi alltid varmt välkomnade. Vi har fått delta i alla de fem lärarnas klasser, och stämningen är hur härlig som helst. Rätta matteuppgifter med arabiska siffror, delta i engelsklektioner där barnen lär sig att, med vårt alfabet, skriva åt andra hållet och säga ”Hello, how are you?”, klippa och klistra kronor och kycklingar, pärla halsband i matematiksyfte och prata om kamelens otroligt fördelaktiga fötter. Första gången vi var i Jeriko fick vi lära tre av klasserna sjung- och rörelseramsan Alele. En kan ju inte låta bli att bli glad när barnen fortfarande, två veckor senare, sjunger på Alele-melodin så fort vi entrar klassrummet.

Andra ramsor och diverse lekar har vi också fått äran att hålla i. Det är fantastiskt. Lärarna skrattar. Barnen skrattar. Vi skrattar. Kanhända att även Gud skrattar en liten stund. För det ser nog lite roligt ut när alla plötsligt slänger sig på golvet och imiterar ormen.

På tal om Gud. I Betlehem är alla lärare på SIRA-skolan kristna, men i Jeriko är alla muslimer. Spännande, tycker vi, som har varit dåliga på att hitta muslimska vänner hemma. Detta innebär att alla lärare bär heltäckande kläder och slöja. I den värmen. Lektioner om koranen där barnen får memorera citat och från huvudet predika långa ramsor får oss att tänka. För det är annorlunda jämfört med hemma i Sverige. Funderingen ”om jag istället vuxit upp i en muslimsk familj hade jag säkert varit muslim”, som en så ofta hört, blir återigen en tankeställare som vi tillsammans med Gud på kvällarna försöker att vrida och vända på. Nog är det så att lika barn inte alltid leka bäst. Det är i mötet med andra kulturer och andra trosuppfattningar som vi själva kan växa. Och hur paradoxalt det än låter så hoppas vi att mötet med en annan religion kan ge frågor och infallsvinklar som i slutändan kan fördjupa vår egen relation med den Jesus som faktiskt dött för oss. 

"Han kom in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: 'Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.'" 

- Luk 19:1-5

En av alla fem Mohammad som går på SIRA-skolan i Jeriko. 

Nablus

Söndag 14 september. Valdag i Sverige. Stort och en inte så självklar rättighet. 

Vi var lediga, som alla kristna här. Wi’am, den fredsorganisation vi haft praktik hos några dagar, frågade om inte vi ville följa med dem på en bussresa till Nablus just denna dag. Yolo, tänkte vi, och följde med till staden på norra Västbanken. 

Det var ett stort gäng palestinska ungdomar med familjer, och vi. Efter långa om och men och lite arabiskt förhållningssätt till tid så kom vi till slut iväg någon timme för sent. Eftersom bussen och människorna inte har tillåtelse att åka på den stora vägen var vi tvungna att åka små serpentinvägar runt om. Då tog den inte så värst långa resan ändå flera timmar. 

Nära Nablus stoppades vi av två militärer som påstod att de hade viktig information om vår buss. De och deras iögonfallande vapen klev på bussen. Plötsligt blev de förvånade. ”Vad gör ni här?” frågade de oss, två svenska tjejer bland en mängd araber. ”Vill ni inte följa med till Israel?” Vi förklarade att vi åker med våra vänner på en utflykt och att det nog inte alls är livsfarligt utan att vi förmodligen är ganska trygga i detta sällskap. Stämningen på bussen var vid det här laget ganska spänd. Alla män tvingades av. Där radades de upp och alla pass samlades in. Samtidigt gick den ena soldaten runt på bussen för att hålla koll också där. Efteråt fick vi höra att soldaterna återigen frågat vad de två svenska tjejerna gjorde där. De kom själva fram till att vi nog ”want to sleep with all the men”. Till slut får busschauffören tillbaka nycklarna och männen tillbaka sina pass, i tur och ordning. De går på bussen igen, upprörda och förtvivlade över att de alltid blir behandlade som djur. ”Djur i bur, det är vad vi är”. 

Observera att vi aldrig lämnat Västbanken, de palestinska områdena. 

Under sista biten in till Nablus har den spända stämningen blivit förödmjukelse. Från våra vänner på bussen får vi höra berättelser som vittnar om att det alltså är såhär. Varje dag, för vissa. Och ofta värre, mycket värre. 

Då kan vi inte annat än bli väldigt, väldigt rädda för valresultatet. 

Bittra. 

Bortsett från vår olustiga start på dagen hade vi det väldigt trevligt i Nablus, en stad i en dal med vackra gamla kvarter.

 "Den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig." - Joh 4:14

Vid Jakobs källa blev ytterligare en bibelberättelse lite mer verklighet. 

 "Typisk att jag har kjol på mig..." funderade Ida, innan hon klev upp i fikonträdet. Men det var det värt, så mycket färskare fikon är svårt att få tag på.  

Med fötterna i svalkande källvatten tävlade vi om vem som, med en alldeles särskild teknik, snabbast kunde äta upp de oskalade solrosfröna. Den lagom tjocka mannen i sina bästa år och blå skjorta tog hem segern. Två gånger. 

Fågelperspektivet från Sebastiya var inte helt fel. Eftersom det är ett kuperat land finns det många vackra utsiktsplatser. Vi blir lika fascinerade varje gång.  

 Det är kul att inte alltid vara i majoritet. Att inse våra svenska undermedvetenheter, att försöka luska i vårt obefintliga arabiska ordförråd efter vad reseledaren precis informerade om, eller att saker ibland tas för givet. Eller bara det att vi var de enda i bussen som per automatik spände på oss säkerhetsbältena. 

Lukter

Någon frågade hur det luktar här. Det var en så bra fråga, har inte riktigt kunnat släppa den. Lukter är spännande. Undermedvetet så kittlar de våra tankar och känslor och påverkar oss mer än vi tror. Lukten av tång blir lukten av sommar. Lukten av kaffe blir lukten av morgontrygghet. Lukten av av gamla tröjor blir minnen av möten. Utan lukter skulle det mesta tappa en dimension, maten smaka mindre och blommor bara vara vackra. 

Så vi tog frågan seriöst. Hur luktar det här egentligen. Två veckor har gått och reflektion nummer ett är att det både doftar fantastiskt och luktar väldigt illa, ofta på samma gång. Allt i en enda röra. Går en upp tidigt på morgonen och sätter sig på taket, så luktar det sådär härligt medelhavsfuktigt som blir till lukten av semester. Det är kanske den bästa doften, av lugn och ledighet. Men går vi bara några minuter bort mot muren, så luktar det helt plötsligt något annat. Unket, som gamla sopor. Kanske är det inte så konstigt med tanke på sopsorteringen som kort sagt inte är helt felfri här. Blandat med avgaserna från alla bilar längs huvudgatan händer det att vi frågar varandra om det är dags att andas med munnen nu. 

Går vi i de gamla kvarteren osar det mest falafel överallt från fritöserna längs gatan. Visa tider på dagen förstår vi att det just bakats nya pitabröd. Ibland kommer en vindpust av någon ört. Basilika kanske? Eller mynta. Orientaliska kryddor av alla slag doftar fantastiskt i basarerna i Jerusalem. Allt i en enda röra.

Frågar Emilia och hon är mest täppt i näsan för tillfället. Men annars är röklukten från affärsbiträdenas cigaretter inte så rolig. Men hos scouterna i Beit Jala, där känner en sig som hemma bland granar och någon form av metalldoft. 

Alla platser har sin egen doft. Klart som korvspad. Och Betlehems dofter kommer alltid att tillhöra just Betlehem. Soltorra stenar och falafel blandat med skit och dynga. Allt i en enda röra. Som allt annat här, det en enda röra av gott och ont, hopp och uppgivenhet, det som var och det som kommer. 

Fint är det i alla fall, att få lukta sig fram i vårt nya hem. 

En salig blandning

Livet rullar på. Vi sover bättre och längre än någonsin. Umgås med barn på dagarna, lär dem steka svenska pannkakor, sjungit ramsor och spela memory. Ibland blir vi alldeles för varma när vi går i Betlehems alla branta backar och nästa stund tar vi på oss en fleecetröja och sätter oss på taket och tittar på en ganska ofattbar utsikt som blir solnedgång som blir stjärnor. Vi äter lite för mycket frukt och pitabröd och låtsas att vi är som vilken palestinier som helst när vi kysser varandra på kinderna. Hittills har också eftermiddagarna varit välfyllda med utflykter eller möten av olika slag. Idag badade vi i döda havet och igår besökte vi herdarnas äng.  

Några gånger har vi tagit bussen till Jerusalem. Det är 7 km dit men det tar ett tag att ta sig dit genom checkpointen och all trafik. Men vilken stad sen. Gamla stan är verkligen fascinerande. Där blandas araber och israeler, trånga basargator och stora kyrkor, dyra glassar och billiga granatäpplejuicer, judar och muslimer och kristna i ett enda virrvarr. Tre religioner möts på en area inte större än några kvadratkilometer. 

Första gången var vi där för att träffa Lars som arbetar på Bildas center där. Vi fikade och sen tog han oss till gravkyrkan inte långt därifrån. Just nu är det så gott som inga turister här, vilket är toppen för oss men botten för basarerna. Det gjorde att vi kunde gå runt så gott som ensamma i den stora kyrkan, bland olika kapell och monument. Vi kom in i graven och gick upp på Golgata utan problem. Tack vare Lars fick vi också en alldeles egen guidning till delar av kyrkan som var stängda för tillfället. 

Vi åkte tillbaka till gamla stan i söndags, gick på en fin gudstjänst i den lutherska kyrkan innan vi började traska runt bland alla lukter och färger. Det var varmt, så lunchen åt vi i en liten bit skugga vi hittade framför Västra muren. På eftermiddagen tog vi bussen upp på Olivberget och gick tillbaka till Jerusalem, förbi massvis med gravar och ett stillsamt Getsemane. 

Det är på något sätt så knasigt att komma hit och se allt det en har läst så många gånger, att försöka föreställa sig hur det såg ut när Jesus var där och tänka bort alla kyrkbyggnader runt i kring. Plötsligt har vi stått och tittat upp mot Golgata, förstår lite mer av innebörden i att gå upp till Jerusalem och har sett en glimt av den utsikt över templet som Jesus såg när han var i Getsemane den där natten för 2000 år sedan. Söndagsskolebilderna suddas lite försiktigt bort och blandas samman till någon konstig sammansättning av då och nu och fantasi och så som det ju ska se ut. Häftigt är det i alla fall. Och tacksamma är vi. 

Mohammad, a.k.a Zombie, kletar på mängder av Nutella. Sylt

och grädde? Nej, det tycker jag inte om.

Busiga barn beslagtar ibland kameran.

Vi lyckades inte prutta i Döda havet. Någon sa att det känns väldigt roligt 

i rumpan. Men att prutta på beställning är svårt...

Emilia drömde inatt att hon kunde gå på Döda havet, men det 

visade sig vara svårt. Men det finns ju många roliga poser istället.

Utsikten från Bildas tak. 

(Observera att Ida leker minaretgubbe)

Det doftade starkt i kryddbutiken. Annars luktar 

det ofta sopor eller alldeles för friterad mat.

 Oberörda av dödsmaskinen på magen står de 

och skrattar. Med kippa på huvudet.

En pojke firade sin Bar Mitzva. Vi var så 

diskreta med kameran vi kunde...

Lockar, hattar, kjolar och snören. Och en 

gräns mellan manligt och kvinnligt.

Intryck

Nu har vi varit här i snart en vecka. Vi har bott in oss i vår lägenhet (det har några myror under diskbänken också gjort) och lärt känna lärarna och eleverna på skolan så mycket att vi till och med börjat adda varandra på facebook. Skönt, då är vi vänner på riktigt.

Vi har länge tänkt att vi vill åka till Israel/Palestina och har sett framför oss en klassisk enveckas semester där en bara ser det allra mest sevärda. Nu har vi varit här i snart en vecka har inte sett så hemskt mycket sevärt alls. Däremot är vi på gång in i den palestinska vardagen. Vi äter frukost innehållande tomater, små små gurkor och pitabröd i mängd, vi lär oss räkna till tio på arabiska, vi glömmer bry oss om minaretgubben som ihärdigt sjunger fem gånger om dagen och vi blir inte längre förvånade när det kommer fram en eller tre vildkatter runt hörnet. Igår fick vi till och med delta i en palestinsk begravning. En svensk kvinna, som tidigare varit sjuksköterska på SIRA-skolan, gick bort. Eller kom hem, hur man nu vill uttrycka sig. Det var en upplevelse.

Igår kom även Kerstin och hennes två medresenärer hit till SIRA-skolan. Kersin jobbar på skolan och ska stanna här till slutet av september, sen byts hon ut av ytterligare två svenskar som kommer under vår SIRA-vistelse. Det är roligt att höra svenska från den tidigare tomma grannlägenheten. Att bli bjuden på restaurangbesök och kvällsbakelse av dessa goa nya ”extraföräldrar”, som de kallade sig, var en fin start på vår kommande vardag tillsammans. 

Observera slutet på övergångsstället. 

Idag är det fredag. Det betyder att det sjungs mer än vanligt från minareterna, att en del affärer är stängda och att torget framför födelsekyrkan är fullt av människor som ber fredagsbönen. Men för oss betyder det framför allt att vi inte är på SIRA-skolan. Fredagar kommer vi att ägna åt Wi’am. Just idag var planen att vi skulle ha program för barn som brukar komma dit, men då det varit demonstrationer utanför centret de senaste fredagarna kom det inga barn idag heller. Istället förberedde vi ett bibelstudie som vi ska hålla senare.

Med extra ledig tid bestämde vi oss för att gå en promenad längs muren. Innan vi kom hit, hade vi förväntat oss att muren skulle vara mer påtaglig än vad den är där vi bor. Att vi alltid skulle se den. Men Betlehem (eller snarare Betlehem, Beit Jala och Beit Sahour, som är de tre byar muren omringar, och som i princip har vuxit samman till en stad) är för stort för att muren ska synas överallt. 

När vi nu gick längs muren till nya platser, som flyktinglägret Aida som inrättades efter delningen 1948, blev det plötsligt så mycket tydligare. Att följa mannen uppför en av alla backarna, släpandes på vattnet han inte orkat bära själv, gjorde det så verkligt. Människor bor på varandra eftersom det är den enda möjligheten, när marken runt omkring är onåbar. De är flyktingar i generationer och just den stämpeln förstör drömmar. Allt som oftast när vi stannar och pratar med någon, eller när en annan bara vill hälsa oss välkomna till Palestina, så kommer muren på tal. De vill visa, de vill förklara, de vill berätta. Än har vi bara nått ytan på allt det som finns här. Men en sak är säker: Trots att vi inte ser muren varje stund, så är den alltid där. Den är alltid ett hån mot friheten och ett tecken på att någonting gått alldeles fel. 

Habibte!

Piroger, pasteries, söta tomater, nektariner och en gigantisk Kellogs special var några av de varor en snäll Amal (social worker på SIRA-skolan) ställt in i vårt kylskåp när vi kom fram till vår lägenhet för första gången. Sent på kvällen sista dagen i augusti anlände vi till vårt nya hem, efter en ändå ganska smärtfri resa både till Tel Aviv och därifrån till Betlehem. Trötta men glada utforskade vi maten innan vi somnade på lagom tjocka madrasser. 



Att dagen därpå få kramar, en puss på vardera kind och kommentaren "ni är med i SIRA-familjen" av samma Amal + en rundvandring i hela Betlehem var den bästa av mottagningar en kan tänka sig. Efter att ha besökt födelsekyrkan, den lutherska kyrkan och stans bästa falafelställe gjorde både Ida och Emilia en "farmor" och tog en powernap mitt på ljusa dagen. Värme och långbyxor är en spännande kombination för ett huvud som glömt dricka vatten.

 

Huvudgatan i Betlehem som leder till födelsekyrkan. 

Under ännu en tur i Betlehem träffade vi denna matthandlare, som engagerat berättade om allt från flyktingpolitik till varför det är så hög självmordsstatistik i Sverige. Inte konstigt alls, tyckte han, ni har ju hemskt väder där uppe. 

Vi köpte hummus och andra röror (som alla smakade tahini, gott) som vi åt till maten. Vi hade lite svenska tunnbrödsrullar kvar från resan, så vi gjorde hummus på hummus så att säga. Göteborgshummusen visade sig inte vara så värst mycket till hummus när allt kom omkring. Slut om hummus. 

Det råkade bli en selfie från vårt tak. 

Alla rundvandringar och nya intryck till trots, så är det ju inte det vi främst är här för. Efter två dagar på SIRA-skolan har vi börjat känna hur det är att vara en del av gemenskapen här. Vi har fått vara med i klasser i olika åldrar och med olika ämnen och uppgifter. Än så länge är vi mest lektanter som inte förstår någonting, men vi hoppas att vi med lite mer språkkunskaper och förtroende ska kunna komma in i vardagen ännu mer. 

Konstigt är det i alla fall. Konstigt att äntligen vara här. Här där det inte ses som en once in a life time att få promenera till platsen där Räddaren föddes, där det första ordet en lär sig är Jalla Jalla, där en kallas för habibte flera gånger om dagen, där en äter falafel för en billigare peng än mjölken hemma, där ockupationen är vardag och något vi knappt reflekterat över under våra första dagar. Det är konstigt.

/Ida och Emilia