Nablus

Söndag 14 september. Valdag i Sverige. Stort och en inte så självklar rättighet. 

Vi var lediga, som alla kristna här. Wi’am, den fredsorganisation vi haft praktik hos några dagar, frågade om inte vi ville följa med dem på en bussresa till Nablus just denna dag. Yolo, tänkte vi, och följde med till staden på norra Västbanken. 

Det var ett stort gäng palestinska ungdomar med familjer, och vi. Efter långa om och men och lite arabiskt förhållningssätt till tid så kom vi till slut iväg någon timme för sent. Eftersom bussen och människorna inte har tillåtelse att åka på den stora vägen var vi tvungna att åka små serpentinvägar runt om. Då tog den inte så värst långa resan ändå flera timmar. 

Nära Nablus stoppades vi av två militärer som påstod att de hade viktig information om vår buss. De och deras iögonfallande vapen klev på bussen. Plötsligt blev de förvånade. ”Vad gör ni här?” frågade de oss, två svenska tjejer bland en mängd araber. ”Vill ni inte följa med till Israel?” Vi förklarade att vi åker med våra vänner på en utflykt och att det nog inte alls är livsfarligt utan att vi förmodligen är ganska trygga i detta sällskap. Stämningen på bussen var vid det här laget ganska spänd. Alla män tvingades av. Där radades de upp och alla pass samlades in. Samtidigt gick den ena soldaten runt på bussen för att hålla koll också där. Efteråt fick vi höra att soldaterna återigen frågat vad de två svenska tjejerna gjorde där. De kom själva fram till att vi nog ”want to sleep with all the men”. Till slut får busschauffören tillbaka nycklarna och männen tillbaka sina pass, i tur och ordning. De går på bussen igen, upprörda och förtvivlade över att de alltid blir behandlade som djur. ”Djur i bur, det är vad vi är”. 

Observera att vi aldrig lämnat Västbanken, de palestinska områdena. 

Under sista biten in till Nablus har den spända stämningen blivit förödmjukelse. Från våra vänner på bussen får vi höra berättelser som vittnar om att det alltså är såhär. Varje dag, för vissa. Och ofta värre, mycket värre. 

Då kan vi inte annat än bli väldigt, väldigt rädda för valresultatet. 

Bittra. 

Bortsett från vår olustiga start på dagen hade vi det väldigt trevligt i Nablus, en stad i en dal med vackra gamla kvarter.

 "Den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig." - Joh 4:14

Vid Jakobs källa blev ytterligare en bibelberättelse lite mer verklighet. 

 "Typisk att jag har kjol på mig..." funderade Ida, innan hon klev upp i fikonträdet. Men det var det värt, så mycket färskare fikon är svårt att få tag på.  

Med fötterna i svalkande källvatten tävlade vi om vem som, med en alldeles särskild teknik, snabbast kunde äta upp de oskalade solrosfröna. Den lagom tjocka mannen i sina bästa år och blå skjorta tog hem segern. Två gånger. 

Fågelperspektivet från Sebastiya var inte helt fel. Eftersom det är ett kuperat land finns det många vackra utsiktsplatser. Vi blir lika fascinerade varje gång.  

 Det är kul att inte alltid vara i majoritet. Att inse våra svenska undermedvetenheter, att försöka luska i vårt obefintliga arabiska ordförråd efter vad reseledaren precis informerade om, eller att saker ibland tas för givet. Eller bara det att vi var de enda i bussen som per automatik spände på oss säkerhetsbältena.