I Betlehem: En salig blandning

Livet rullar på. Vi sover bättre och längre än någonsin. Umgås med barn på dagarna, lär dem steka svenska pannkakor, sjungit ramsor och spela memory. Ibland blir vi alldeles för varma när vi går i Betlehems alla branta backar och nästa stund tar vi på oss en fleecetröja och sätter oss på taket och tittar på en ganska ofattbar utsikt som blir solnedgång som blir stjärnor. Vi äter lite för mycket frukt och pitabröd och låtsas att vi är som vilken palestinier som helst när vi kysser varandra på kinderna. Hittills har också eftermiddagarna varit välfyllda med utflykter eller möten av olika slag. Idag badade vi i döda havet och igår besökte vi herdarnas äng.

Några gånger har vi tagit bussen till Jerusalem. Det är 7 km dit men det tar ett tag att ta sig dit genom checkpointen och all trafik. Men vilken stad sen. Gamla stan är verkligen fascinerande. Där blandas araber och israeler, trånga basargator och stora kyrkor, dyra glassar och billiga granatäpplejuicer, judar och muslimer och kristna i ett enda virrvarr. Tre religioner möts på en area inte större än några kvadratkilometer.

Första gången var vi där för att träffa Lars som arbetar på Bildas center där. Vi fikade och sen tog han oss till gravkyrkan inte långt därifrån. Just nu är det så gott som inga turister här, vilket är toppen för oss men botten för basarerna. Det gjorde att vi kunde gå runt så gott som ensamma i den stora kyrkan, bland olika kapell och monument. Vi kom in i graven och gick upp på Golgata utan problem. Tack vare Lars fick vi också en alldeles egen guidning till delar av kyrkan som var stängda för tillfället.

Vi åkte tillbaka till gamla stan i söndags, gick på en fin gudstjänst i den lutherska kyrkan innan vi började traska runt bland alla lukter och färger. Det var varmt, så lunchen åt vi i en liten bit skugga vi hittade framför Västra muren. På eftermiddagen tog vi bussen upp på Olivberget och gick tillbaka till Jerusalem, förbi massvis med gravar och ett stillsamt Getsemane.

Det är på något sätt så knasigt att komma hit och se allt det en har läst så många gånger, att försöka föreställa sig hur det såg ut när Jesus var där och tänka bort alla kyrkbyggnader runt i kring. Plötsligt har vi stått och tittat upp mot Golgata, förstår lite mer av innebörden i att gå upp till Jerusalem och har sett en glimt av den utsikt över templet som Jesus såg när han var i Getsemane den där natten för 2000 år sedan. Söndagsskolebilderna suddas lite försiktigt bort och blandas samman till någon konstig sammansättning av då och nu och fantasi och så som det ju ska se ut. Häftigt är det i alla fall. Och tacksamma är vi.