Intryck

Nu har vi varit här i snart en vecka. Vi har bott in oss i vår lägenhet (det har några myror under diskbänken också gjort) och lärt känna lärarna och eleverna på skolan så mycket att vi till och med börjat adda varandra på facebook. Skönt, då är vi vänner på riktigt.

Vi har länge tänkt att vi vill åka till Israel/Palestina och har sett framför oss en klassisk enveckas semester där en bara ser det allra mest sevärda. Nu har vi varit här i snart en vecka har inte sett så hemskt mycket sevärt alls. Däremot är vi på gång in i den palestinska vardagen. Vi äter frukost innehållande tomater, små små gurkor och pitabröd i mängd, vi lär oss räkna till tio på arabiska, vi glömmer bry oss om minaretgubben som ihärdigt sjunger fem gånger om dagen och vi blir inte längre förvånade när det kommer fram en eller tre vildkatter runt hörnet. Igår fick vi till och med delta i en palestinsk begravning. En svensk kvinna, som tidigare varit sjuksköterska på SIRA-skolan, gick bort. Eller kom hem, hur man nu vill uttrycka sig. Det var en upplevelse.

Igår kom även Kerstin och hennes två medresenärer hit till SIRA-skolan. Kersin jobbar på skolan och ska stanna här till slutet av september, sen byts hon ut av ytterligare två svenskar som kommer under vår SIRA-vistelse. Det är roligt att höra svenska från den tidigare tomma grannlägenheten. Att bli bjuden på restaurangbesök och kvällsbakelse av dessa goa nya ”extraföräldrar”, som de kallade sig, var en fin start på vår kommande vardag tillsammans. 

Observera slutet på övergångsstället. 

Idag är det fredag. Det betyder att det sjungs mer än vanligt från minareterna, att en del affärer är stängda och att torget framför födelsekyrkan är fullt av människor som ber fredagsbönen. Men för oss betyder det framför allt att vi inte är på SIRA-skolan. Fredagar kommer vi att ägna åt Wi’am. Just idag var planen att vi skulle ha program för barn som brukar komma dit, men då det varit demonstrationer utanför centret de senaste fredagarna kom det inga barn idag heller. Istället förberedde vi ett bibelstudie som vi ska hålla senare.

Med extra ledig tid bestämde vi oss för att gå en promenad längs muren. Innan vi kom hit, hade vi förväntat oss att muren skulle vara mer påtaglig än vad den är där vi bor. Att vi alltid skulle se den. Men Betlehem (eller snarare Betlehem, Beit Jala och Beit Sahour, som är de tre byar muren omringar, och som i princip har vuxit samman till en stad) är för stort för att muren ska synas överallt. 

När vi nu gick längs muren till nya platser, som flyktinglägret Aida som inrättades efter delningen 1948, blev det plötsligt så mycket tydligare. Att följa mannen uppför en av alla backarna, släpandes på vattnet han inte orkat bära själv, gjorde det så verkligt. Människor bor på varandra eftersom det är den enda möjligheten, när marken runt omkring är onåbar. De är flyktingar i generationer och just den stämpeln förstör drömmar. Allt som oftast när vi stannar och pratar med någon, eller när en annan bara vill hälsa oss välkomna till Palestina, så kommer muren på tal. De vill visa, de vill förklara, de vill berätta. Än har vi bara nått ytan på allt det som finns här. Men en sak är säker: Trots att vi inte ser muren varje stund, så är den alltid där. Den är alltid ett hån mot friheten och ett tecken på att någonting gått alldeles fel.