Mat

”Jag skulle kunna leva på mat.” Denna utomordentligt intelligenta kommentar släppte Ida för många år sedan. Och Emilia höll med. Att vi båda är förtjusta i mat är nog inte någon nyhet.

Om vi inte hade tänkt oss för hade varje inlägg vi hittils knåpat ihop kunnat handla om mat, mat och ännu mera mat. Men vi förstod att det är kul med lite variation och valde därför att spara våra matfunderingar, matbilder, matförälskelser och material till ett alldeles särskilt blogginlägg. Idag är det dags.

Matinlägg, varsågod att börja.

Frukosten i Israel/Palestina ser inte ut som frukosten i det ordinära svenska hushållet. I alla fall inte de svenska hushåll vi besökt. Gurk- och tomatsallad. Pitabröd. Yoghurt. Vit ost. Olivolja. Za’atar. Och förstås vår nye habibi, Herr Hummus.

Denne väldoftande, mjuke och sensuelle Herr Hummus, i vems närhet den enda känsla en förmår känna är ren och gedigen kärlek, har blivit vår ständige kompanjon. Frukost. Lunch. Middag. Och kvällsvickning. Vad det nu egentligen är.

Tillbaka till frukosten. Onsdagar och frukost är en spännande och ack så formidabel kombination. Eftersom varje onsdag spenderas i det stekheta Jerikos SIRA-skola får vi rätta oss efter deras rutiner, där tillsammansfrukost är en av dem. Bacillskräck är fortfarande bullshit då bröd bryts av från samma bröd och salivierade fingrar doppas i den gemensamma HerrHummusskålen. Dubbeldipp? Javisst. Känslan av sann gemenskap infinner sig när vi sitter där på de alldeles för barnanpassade stolarna.

Tro det eller ej, men vi har faktiskt upplevt måltider utan denne, vid det här laget, omtalade Herr Hummus.

Att bli hembjuden till våra nya vänner är en glädje. Inte bara för att vi får känna på den verkliga vardagen, umgås med tvättäkta palestinier eller höra fängslande berättelser, utan också för att vi blir bjudna på mat. Inhemsk mat. (Inte alls hemsk, även om det så antyds på ordet.)

Hemma hos Jamileh, lärare på skolan i Betlehem, blev vi bjudna på ris-, köttfärs- och leverstoppad kyckling, det arabiska namnet har såklart redan fallit ifrån vårt minne. Kött på kött är köttigt, så att säga.

Jamilehs charmige son, Jacoub, skar upp en stor bit av den ”nyttiga” kaka vi, så mätta i magen, ändå lyckades njuta av. 

En varm kväll var vi hemma hos Nadira, också lärare, som bor i Beit Sahour. Äkta tabouleh, innehållande säkert tolv krukor persilja, var tillsammans med friterad aubergine första rätten. Eftersom vi trodde att förätten var huvudrätten och huvudrätten var två blev den vällagade kycklingrätten och riset som var toppat med både köttfärs och grönsaker en tuff men god utmaning. 

Baptistkyrkans pastorsfru med man bjöd oss senast igår kväll på ytterligare en traditionell rätt, mahshi. Grönsaker fyllda med ris och köttfärs kokas i tomatsås och avnjuts med yoghurt.

Efter middagen visade de oss runt i den stora fruktträdgård de efter många år odlat fram. Där stod ett gammalt mandelträd. Men denna säsong är det inte mandel som kommer skördas därifrån, utan aprikoser. Pastorn hade, med den gamla vanliga bibliska metoden (läs Rom 11:17-24) ympat in aprikosgrenar i det träd som tidigare skapat mandlar. Efter mycket jobb och kärlek har han helt enkelt lyckats omvandla trädet och dess frukt. Vi var fascinerade, så till den milda grad att han ville visa oss hur det går till. Inget vi sa nej till, såklart. Nästa gång ni möter oss är det med lite grönare fingrar.  

Amen.