Två sidor av samma mynt

I nästan två veckor har vi nu haft nöjet att ha våra små familjer här. De har gästat vår vardag med morgonsamlingar och sabeelluncher, vi har åkt genom checkpoints och ätit palestinska frukostar. Under helgen överlappades familjerna och vi blev en storfamilj som hyrde bilar, åkte kringliga vägar genom Västbanken för att ha en helg tillsammans. I en liten by utanför Jenin ligger olivföretaget Kanaan fairtrade, dit vi till slut hittade fram efter hjälp av vänliga människor och billiga falaflar. Sedan tog vi oss genom vägspärren och tog turistandet vid hornen, åkte till Nasaret och Tiberias, besteg Saligprisningarnas berg och pruttade i Genesarets sjö. Vi bockade av lite fler punkter på vår bucket list, men kände friden över att äntligen vara hemma i Betlehem när vi åter nådde grinden till skolan. 

När vi några dagar senare (läs torsdag) går genom Gamla stan i Jerusalem får vi känslan av att ha förflyttat oss till en helt annan del av världen. Basarerna som annars är så fulla av liv och rörelse är plötsligt ödsligt tysta. Människorna som brukar armbåga sig fram mellan sjalar och sandaler, dofterna som sipprar från varenda hörn, barnen som leker vid små väggluckor och de där originalen till män som alltid sitter och röker sin cigarett och hutar med sin käpp, alla är de som bortblåsta. 

Kvällen innan skedde ett mordförsök på en ganska aggressiv ledare för den israeliska falang som vill se Tempelberget judiskt. Efter mordförsöket tog sig israeliska styrkor in i förövarens hem och dödade honom. Samma dag skedde nio demoleringar av palestinska hem i östra Jerusalem. Dessa händelser leder tillsammans till en upptrissad stämning och sammanstötningar mellan olika grupper i Jerusalems östra delar och i närheten av just Tempelberget. Strejk har utlysts och fler oroligheter väntar. Vi går genom en spökstad där inte ens ljuset tränger in genom de mörka gränderna. Istället för dofter i hörnen står där soldater. Vi känner obehag och spänningar i luften när vi svänger av mot Via Dolorosa, och bestämmer oss för att det nog är dags att gå härifrån. 

Men så slås vi snart återigen av vilken salig och alldeles osalig blandning denna lilla plätt på jorden erbjuder. 

Vi passerar gravkyrkan, och här är det plötsligt smockfullt av människor. Här samlas alla turister på en och samma plats. De trängs runt Golgata och köar för att få ta på marmorplattan över Jesu grav. Stora grupper med gula hattar eller röda sjalar gör allt för att få ta en en bild av den plats dit alla bussresor verkar leda. De turister som tycktes försvunna under vår första tid här, har nu återvänt och igen erövrat Jerusalems heligheter. 

Det är en märklig upplevelse att på samma gång vara en del av detta turistande, och ändå leva bland dem som med kritiska ögon ser till dessa resor. Att vi på samma gång fördömer en ockupation, och ändå tar bilen och nyttjar våra privilegier. Vi slängs från det ena till det andra, och drabbas av både förundran över att ha möjlighet att se detta Heliga land och samvetskval inför att tycka och tro men att inte alltid handla därefter. 

Men kanske är det så det är att leva här men ändå inte vara en del av samhället och dess regler och lagar. Kanske är det så när vi kommer från vår alldeles för trygga tillvaro hemma och möter en typ av misär som vi ändå inte kan förstå. Kanske är det så att vi sett för lite av hemskheter för att klara av dem, och rättfärdigar vårt turistande med att vi behöver vila. Vilket vi behöver. Liksom alla andra, av en mur omringade, palestinier. 

Det är svårt, skitsvårt ibland, att handskas med sina kluvna tankar. Röran av turistande och vardag och krig. Så när vi går där genom de spöklika basarerna och undrar varför allt är så mörkt och dött, försöker vi minnas det vi innerst inne vet, att det enda vi kan lita på är att ljuset ändå övervunnit mörkret.

Lärdomar, part 2

• Tårgas luktar ungefär som bränt gummi men svider betydligt mer i ögonen. Och den annars automatiska andningen blir desto klurigare.
• Yani. Ordet som ofta faller på tungan hos arabisktalande. Det betyder ”det betyder” vilket betyder att förklaringen av ordet är lite förvirrande, ”Yani, it means it means, yani”.
• För att göra falafel ska kikärtorna inte koka. Vi upprepar, kikärtorna ska INTE koka. Efter alla år av hemmafalaflande inser vi att det egentligen varit hummus vi stekt. Mindblowing. 
• Minareter lyser knallgröna under mörkrets timmar. Som stora och väldigt höga juldekorationer.
• I Jerusalem finns en enda spårvagnslinje, mellan stadens judiska ytterkanter. 
• Det finns tre olika typer av granatäpplen. Sura, söta och mitt emellan. 
• Efter väldigt varma dagar följer väldigt kalla nätter.  
• Det går snabbt att lära sig skilja på smällar och smällar. Fyrverkerier och tårgas, ljudbomber och rejäla brakare.
• Inget socker i teet? ”Typiskt svenskar…” 
• Citroner som är belägna för högt upp plockas ner med en speciellt utformad pinne.
• Muren är ett levande konstverk. Förändras dagligen. 
• Judiska årstider firas på löpande band. Inom några veckor har både nyår, försoningsdagen och lövhyddofesten betats av. 
• Usch för myror i sängen. 
• Jerusalem från ovan är som en helt annan stad än Jerusalem sedd från marken. 
• Google translate fungerar ypperligt i affärer. Som när gröt inte är standardfrukost och kroppsspråket inte räcker till för att förklara havregryn.
• Salt ser ut som socker och socker ser ut som salt. Ibland dricker vi helt enkelt salt te och äter sockrad mat. 
• Hummus <3
• Att resa mellan Betlehem och Jeriko tar mindre än en timme, men ändå hinner vi passera allt från höga berg med skidbackspotential, törstig öken, beduinbyar och platta slätter. Lock för öronen är ett faktum när vi tappat 1000 meter i höjd. 
• Förlovningsfesten är som våra bröllopsfiranden. Tänk då ett palestinskt bröllop… 
• Om du är i behov att lämna din åsna för en stund kan en åsneparkering vara lösningen. 
• Vi tackar den nya regeringen för erkännandet av Palestina. Plötsligt är vi mer uppskattade än någonsin. 
• Här är vit ost en delikatess. Först är den fruktansvärt salt, men efter att ha utnyttjat sina kemikunskaper lyckas osmos göra den ganska god. Yani, som mozzarella, typ.
• Förlovningsringen sitter på höger hand, för att sedan flyttas till vänster efter bröllopet. 
• Att åka 15 pers i en minibuss anpassad för åtta är ingen biggie.
• Det finns en ständig ovetskap om när ens hus ska demoleras av israeler. En vecka? En månad? tio år?
• Den arabiska födelsedagssången har samma melodi som den engelska. Den hebreiska födelsedagssången har samma melodi som den svenska. 
• Tack vare internationella sammanhang har vi lärt oss mycket om Amerika. 

Här syns inte en enda basar. 

Söt.

Under förlovningsfesten dansades det till allt från arabiskt disco till Time to say goodbye. 

Olivskörden

Oktober kom som en raket på posten, och plötsligt väntar alla på samma sak. Det börjar bli höst i luften och kvällarna är inte längre sådär tropiskt varma som under sensommartiden. Granatäpplesäsongen är snart över och det är som om alla på något vis håller andan inför det som komma skall. Kanske vilar de upp sig, kanske kollar de igenom pressarna och stegarna som snart ska komma till användning. Men först en väntan på det livsviktiga som måste komma, regnet. Om Gud för tillfället får många böner om uppehåll i Sverige, så kompenseras det i högsta grad av böner om regn här. I vanliga fall kommer första skuren redan i slutet av september, men på senare år har regnet valt att vänta. Inte förrän i mitten av den för fort rusande oktober fick vi känna de första dropparna. 

Regnet är startskottet på den storskaliga olivskörden. Plötsligt fylls olivlundar av kvinnor och barn, män och åsnor som alla hjälps åt med att samla ihop det svarta (ibland också gröna) guldet som betyder livet för så många familjer här. Det är olivskörd hit och olivskörd dit. Inte så konstigt kanske, med tanke på att olivträden sticker upp även på de mest oväntade platserna. Det är familjefest med storpicknick under träden och sånger som sjungs när arbetet fortgår. Ett arbete som kan sträcka sig över november också, om du har en stor olivlund att ta dig igenom. 

Alla tycks välsignade, eller drabbade, av årets stora skördefest. Välsignad tack vare all olivolja som framställs av dessa små frukter, en olja som är eftertraktad över hela världen och som ger en inkomst som skall räcka ett helt år framöver. Drabbade är de som står där med en olivlund de inte kan utnyttja, en lund som slumpartat hamnat på fel sida muren vilken varje år ger en förlorad skörd som skapar förlorade liv. Efter att muren byggdes för drygt tio år sedan är det många familjer som inte längre längtar till första regnet, som förbannar oktobers intrång. 

På skolan i Betlehem, där vi bor och volontärarbetar, finns det femton olivträd runt om i trädgården och på skolgården. Liksom för många familjer betyder dessa olivträd mycket för skolan och dess ekonomi. Det plockas och det pressas och det säljs vidare till ett pris som motsvarar den fina olja som det ryktas att Beit Jala faktiskt erbjuder. Bäst i världen, som vaktmästare Elias uttryckte det. 

En fin dag som denna, när det till slut blev vintertid och regnet blivit sol igen, är det dags för olivplockardag med eleverna på skolan. Klasserna dukar upp knytisfrukost under träden och äter hemmagjorda falaflar och nybakt bröd med en stolthet och glädje när de visar vad de själva bidragit med. Chockat tittar de på oss när vi berättar att det är första gången vi ska få plocka oliver och att det i Sverige är för kallt för olivträd att växa. Medlidsamt sträcker några barn fram burken med inlagda oliver. Mätta och belåtna plockas frukosten undan - nu är det dags att sätta igång att skörda. 

Hummus och pitabröd är en oslagbar kraftkälla som sannerligen erfordras vid olivplockning. 

Alla oliver plockas. Hur mycket eller lite fyllning de än kan tänkas innehålla. 

Barnen är vana att plocka oliver bland kvistar. 

Elias och Sami, vaktmästare respektive trädgårdsmästare, har fullt upp under dessa dagar (eller veckor, ingen vet). 

Om det som var och det som är

Det var en gång en mycket elak man

han ville sära på människor 
upplösa relationer
makten växte och med den ett storhetsvansinne
några väldigt dåliga skulle inte längre finnas
så de skulle de omringas
sen skulle de flytta
sen skulle de dö
sen fanns där sex miljoner färre judar
Men vi glömmer så lätt

Det var en gång en hemsk mur
lika barn leka bäst sades det
och hoppet blev mindre när rädslan blev större
raserad tillit och hot som skapar hat
så när öst och väst byggt fiendskap, 
byggdes också en mur
och allt blev järn,
allt blev kallt
Men vi glömmer så lätt,
vi glömmer så lätt

Det var en gång en svartvit världsbild
åtskilda och dömda vid födseln
men bakom lås och bom suddades gränser
sakta men säkert
grå hårstrån och utan att acceptera 
först en fri man, 
stark och snällare än någonsin
sen var där inget längre svart och vitt
Men vi glömmer så lätt
vi glömmer så lätt
vi glömmer så lätt

En elak man och sex miljoner döda judar. 
En hemsk mur och järn och iskyla. 
En snäll man efter år av svartvithet.
Hela världen har sett,
men vi glömmer så lätt,
väljer att glömma vad som är rätt

Det är idag som igår som för hundra år sedan. 
Det är antisemitism.
Det är murar och ghetton.
Det är apartheid.
Det är skit och dynga. 
En dold och ologisk sanning. 

Låt oss vägra glömska,
ge plats för hopp i hopplöshet.
Låt oss vägra glömska, 
återskapa långtidsminnet. 
Låt oss vägra glömska, 
förvandla fiendskap bli syskonskap. 
Låt oss vägra glömska, 
gör ologik fullkomligt glasklart.
Låt oss vägra glömska,
men kräva fred. 

Inshallah

Judar, judar, överallt judar

Ett land. Två folk. Tre religioner. Judendomen är en av dessa tre. Eftersom vi rör oss i palestinska områden största delen av vår tid är det en aning exklusivt att få se och erfara även denna religion.

När klockan närmar sig sabbat i staden Jerusalem skyndar judar och judinnor i vacker och välklädd  utstyrsel mot västra muren. Vi, två nyfikna utlänningar i smått ouppklädda t-shirts och, numera utslitna, trekvartsbyxor, bestämmer oss en fredag för att följa efter.

Väl förbi både säkerhetskontroll och eventuella ”welcome to my shop, aah Sweden, I love you”-säljare anländer vi till den välberömda muren. Och vi är inte ensamma. Pälshattar, kippor, klänningar, lockar, ballerinaskor, torah, böner. Överallt. Och så vi. Minnena från dåtidens religionlektioner, som nu har blivit bleka och kraftlösa, väcks sakta men säkert till liv.

Eftersom kameror är förbjudet var vi tvungna att ta bilder i största möjliga hemlighet.

Emilia, som blev hela ett år äldre i fredags, firades med en sabbatsmåltid hemma hos en judinna med stor förkärlek till alligatorer. Eftersom sabbaten är en dag av vila och icke-skapande var det även här förbjudet att ta bilder. Att skapa bilder.

När vi knackar på dörren till Rivkahs hus har bordsljusen redan brunnit i snart två timmar. Eftersom det är viktigt att inte utföra något arbete eller göra eld när det är sabbat tänds ljusen precis innan - som ett tecken på att sabbaten nu startar. Sånger sjungs, böner bes och maten serveras. Förrätt, huvudrätt och födelsedagstårta. Allt på köttservisen. Maten, som har sötats något alldeles väldigt, var bara en liten del av måltiden.

Under middagen ställer vi frågor. Det visar sig att hebreiskan är universell för judar i alla lägen, över hela vår värld, att den judiska kalendern skiljer sig från vår så till den milda grad att året inte alls är 2014 utan 5775 och att det hela främst handlar om traditioner och inte torahs faktiska regler. De nya lärdomarna blandas med de gamla, som även här blir lite klarare.

Ingen bild har vi alltså att erbjuda, men misströsta inte. Fantasin är ju en tillgång hos oss alla!

På väg mot Svenska Teologiska Institutet i västra Jerusalem en dag som igår råkade genvägen bli en senväg (vi gick lite vilse). Våra fötter leddes in på främmande gator bland främmande folk. Ortodoxa judar. Kippor, lockar och ännu fler pälshattar trängdes såhär på sabbatskvisten och trots vår försening till institutet var detta en upplevelse som vi är tacksamma för. Inte många kunde engelska, så de kunde inte visa oss den väg vi skulle. Men finkläda var de.

Judendomen. En religion som utgår från samma början som vår men som inte det minsta ter sig på samma sätt. Bland minareter och kyrktorn är bara lockarna en del av tre, men ibland kan den verka större.

Dagen D

Igår var dagen D. Den dag som vi så länge väntat på. Som vi har planerat inför ända sedan vi kom hit, som har funnits i våra huvuden både dag och natt. I all hemlighet tog vi vårt pick och pack och gick och gifte oss. 

Skoja bah. Men uppklädda från topp till… fotled… i bröllopsutstyrsel (fötterna omgavs av mer fotriktiga skor än högklackade sådana) äntrade vi Jerusalems gator. Sedan vi kom till Sabeel första gången som volontärer, har vi spånat och fixat inför denna ganska ovanliga tisdag. Under judarnas lövhyddohögtid samlas varje år många tusen kristna sionister. Högtiden avslutas med en stor parad genom västra Jerusalem, där dessa sionister deltar, men också israeliska poliser, dansare, soldater och andra clowner. 

Eftersom vi på Sabeel inte riktigt håller med zionisterna på alla punkter, tog vi tillfället i akt att försöka sprida lite kunskap om palestiniernas situation. Vår aktion utgick från bibeltexten om de fem visa jungfrurna (Matt 25:1-13) och därav vår klädsel. Dessutom har vi under veckorna förberett 531 små olivoljeflaskor från Betlehem (just det antal försörda palestinska byar under al Nakba, när landet delades 1948). Dessa flaskor slog vi in i tyg och sidenband tillsammans med en flyer med en bibeltext och en mening, översatt till 23 språk. 

Vi placerade oss strategiskt alldeles bredvid poliserna för att inte väcka för mycket misstanke, och där väntade vi in paraden. Under tiden vi väntade var det många som ville ta kort med fem brudar från utlandet. Däribland en grupp flygvärnssoldater, flera poliser, små barn, och sist men inte minst en man med I <3 Jesus-tröja. 

När paraden till slut nådde oss och alla poliser, började vi dela ut våra gåvor (som tog slut på sisådär 15 minuter, till mestadels dansande brasilianare) och flyers (tog lite längre tid att dela ut alla 4000 sådana) till sionisterna. Fredligt, vänligt och kärleksfullt.

Det gick så gott som smärtfritt att göra vår lilla, men förhoppningsvis viktiga, aktion för att kanske öppna några ögon. Det var väl kanske bara denna I <3 Jesus-man som inte var helt klockren. Det visade sig att han hade full koll på Sabeel, och hans inställning till araber var inte den bästa. Snällt sagt. Men trots hans ihärdiga försök att försöka få polisen att inse vilka skurkar vi var, ville dessa uniformsklädda människor ändå helst ta bilder med oss. Så var det problemet ur världen. 

När vi paraden passerat och vi med smått värkande fötter äntligen fått klä om till sköna, varma, alldeles normala kläder, firade vi att allt gått enligt planen med pizza och tårta på en charmig restaurang i östra Jerusalem. Bra avslut på en väldigt annorlunda dag. 

Vill ni läsa lite mer om aktionen så kolla in Sabeels hemsida vettvi.

Checkpoint 300

3:27. Då vaknar vi av den irriterande alarmmelodin som vi så många gånger vaknat till förut. Men idag är ändå inte som alla andra dagar. Idag är det mörkare, tröttare och lite mer spänt. Tidigt denna morgon ska vi följa med en följeslagare till rusningen i checkpoint 300.

Eftersom Betlehem är en stad på palestinskt område omges den av muren som håller på att byggas runt Västbanken, för att skilja palestinier från israeler. Vissa kallar den säkerhetbarriär, andra apartheidmur. Den började byggas direkt efter andra intifadan i början på 2000-talet, och Betlehem var först att omringas. Checkpoint 300 är den största och mest avancerade vägspärren ut ur staden. Det är genom den de allra flesta tar sig mellan Betlehem och Jerusalem. Att gå genom den är som att passera säkerhetsproceduren på en flygplats, med några viktiga skillnader. Till exempel är personalen här runt 19 år gammal, bär maskingevär och är allt som oftast rätt trötta på sitt jobb. 

Varje morgon ställer sig omkring 5000 palestinier i kö. Ibland 4000, ibland 8000. Checkpointen öppnar klockan fyra på morgonen, men de första börjar köa redan vid två. De väntar i trånga korridorer, får passera diverse säkerhetskontroller, måste visa fingeravtryck och ID-kort. Efter en halvtimme är de igenom. Om de har tur. Ibland tar det fyra timmar. Och detta bara för att de ska ta sig till sina jobb som finns på andra sidan muren. Vissa morgnar får inte palestinierna komma igenom alls. Då får de vända. Gå hem. Förhoppningsvis får de gå igenom imorgon, men det finns det ingen garanti för.

Vi passerar ofta denna vägspärr när vi ska ta oss från Betlehem, men de tider vi reser är det sällan mycket folk. Nu när vi kommer till checkpointen ställer vi oss i en lång kö tillsammans med Maria. Maria är följeslagare via EAPPI och finns närvarande vid Betlehems checkpoint 300 några morgnar i veckan. Hennes huvuduppgift är att, som internationell på plats, observera vad som händer, men också vara en tillgång för palestinier som på ett eller annat sätt får problem igenom vägspärren.

Sakta går vi framåt i folkmassan. En del tittar frågande på oss och undrar nog vad vi gör där så tidigt, vi som lika gärna kan ta en annan buss, som genom en annan checkpoint kan ta oss till Jerusalem. Den buss för internationella människor, och för dem med ett speciellt ID-kort. Maria berättar om EAPPI:s arbete. Hon berättar om händelser då palestinier, ibland med men vissa gånger utan någon som helst anledning, inte fått komma igenom.

Idag var en relativt lugn dag. Efter 30 minuter hade vi tagit oss till Jerusalemsidan, utan större problem. För oss var det en upplevelse men för alla andra som stod tillsammans med oss i kön är det vardag. För dem är detta en del av den förnedring de får utstå av den enkla anledning att de fötts i Betlehem och inte i Jerusalem.

Några andra kuriosa om checkpoint 300:
- Det finns toaletter, men de är alltid låsta. 
- Den har kapacitet för att effektivisera det hela, men oftast är inte ens hälften av gaterna öppna. Soldater är det dock ingen brist på.
- Det finns en humanitär korridor, som enligt internationell lag ska finnas för kvinnor, barn, äldre och sjuka. Inte heller den är öppen de flesta dagarna. Blir du sjuk kan du därför bara hoppas på det bästa. 
- Vid påvens besök i våras målades muren vit, efter att tidigare haft en matt grå färg full av politiska grafittimålningar. Tak över korridorerna byggdes och blommor planterades. För fint ska det ju va, när påven kommer.
- Denna ingång är till för palestinierna i Betlehem. Om du åker med turistbuss eller bil kommer du dock passera genom en annan ingång vid sidan av den som vi gick igenom. Där skymmer blommor och bambuträdstaket din sikt och om du inte tittar riktigt noga vore det som om checkpoint 300 inte ens finns.

Att ta bilder på militärt område är förbjudet. 

Klockan fyra är marknaden utanför ingången till checkpointen redan i full gång.

Hebron

(OBS! Detta är ett av våra mer väsentliga inlägg, så om något förefaller sig oklart så gör det rätta. Googla.)

Abraham, aka Ibrahim om du frågar en muslim, ligger begravd mitt i staden. Här har tre världsreligioner sitt ursprung och hit kommer människor för att få se var det hela började. Eller de gjorde i alla fall, innan det blev som det blev i staden Hebron, den största och högst belägna på Västbanken. 

Vi tar bussen dit en ganska ovanlig fredag. Dan före dan då både judar och muslimer ska fira stora högtider, Yom Kippur och Eid al-Adha. På ställen där judar och muslimer samsas om viktiga platser kommer det snarare att bli Yom Kippur vs Eid el-Adha. Abrahams grav till exempel, som på sin ena sida omges av en moské, och på den andra av en synagoga. Kanske är det en aning dumdristigt att åka till just Hebron denna dag, men vi är lediga och lovar att inte komma hem för sent. Vi är ju ändå fast på Västbanken eftersom checkpointarna är stängda tills sabbaten är slut. 

När vi går runt i Hebron är det i ett kaosartat myller av människor som laddar upp med matvaror i mängder inför helgens stora firande. Det köps och säljs frukter åt alla håll, och förhandlingarna går så fort att vi knappt hinner reagera och plötsligt står där med två kilo gröna clementiner i famnen. Men vi klagar inte, clementiner har vi saknat och den glada stämningen på marknaden är härlig att få ta del av. Stora presenningar är uppsatta över gatorna, och vi frågar om det är på grund av solljuset och värmen. Men nej, säger Joe som visar oss runt i staden, det är för att skydda sig från allt skräp som bosättarna kastar ut. Joe är från Chicago men arbetar på CPT, Christian Peacemaker Team. Hon är placerad i Hebron, där hennes uppgift är att befinna sig i ”war zones” som hon kallar det. En internationell närvaro där judiska bosättare och palestinier så gott som dagligen ryker ihop. 

Anledningen till varför vi blivit varnade att åka till Hebron, till varför dessa presenningar är uppsatta och till varför Joe behöver finnas där, är bosättarna som sedan länge sakta men säkert tar över staden. Joe berättar att judar och muslimer för många år sedan levde fredligt sida vid sida, allt var i sin ordning. Men så bestämde sig ett gäng sionister att de minsann hade rätt till sin stad, de tog in på ett hotell och vägrade sedan att lämna det. Till slut bestämde Israel att de fick stanna. Den första bosättningen i centrala Hebron var född. Och så har det fortsatt. Idag bor det runt 500 bosättare i stadskärnan, men runt 7000 bor i bosättningen bara några minuters promenad från marknaden i centrum. Under dagens promenad gick vi förbi många hus där israeliska flaggan hängde ut från fönstren.

Bosättarna har 80 procent av stadens vattentillgångar och en stor del av staden är tillgänglig endast för dem. För varje bosättare i staden finns det två soldater. Detta eftersom de kräver sin rätt att ha skydd mot terroristerna som bor i Hebron. Alltså palestinierna. Bland annat följer soldaterna alltid bosättarnas barn till och från skolan. En av Joes uppgifter är att göra det som soldaterna gör, fast för palestinska barn. Senaste veckan har dessa terroristbarn mötts av tårgas som skjutits mot dem. Varje dag.

Soldaterna skyddar alltså bosättarna från palestinierna. De bosättare som slänger sitt skräp på marknaden där dessa palestinierna köper sin mat. Som tagit över deras hem. Som skadar deras barn. Som alltid har lagen på sin sida, vad de än tar sig an. Återigen, soldaterna skyddar bosättarna. Soldaterna skyddar bosättarna. Övriga dryga 150 000 invånare i staden är ju farliga, opålitliga och terrorister. Som palestinier på Västbanken är du skyldig tills du kan bevisa motsatsen. 

Så vi promenerar runt där bland terrorister och får följa med i festförberedelserna. Alla är hjälpsamma och ler stort mot oss samtidigt som de äntligen får praktisera sina inte allt för stora engelskkunskaper. När vi ska sätta oss på bussen hem frågar vi oss runt om Emilias mobiltelefon som varit försvunnen hela dagen. Egentligen en hopplös uppgift, den kan vara precis vart som helst. Människorna kring oss släpper sina arbeten och börjar leta och ropa och ringa runt till olika nummer. Och plötsligt är den återfunnen. Någon har fått tag i en busschaufför i Betlehem som har hittat en röd telefon. Lättade sätter vi oss på bussen och åker hem. Än en gång har vi lärt oss att det är dumt att sätta etiketter på folk. Visst finns det enstaka människor med alldeles för lite hopp som kanske slutar upp som en terrorist. Men de är inget folk, de är inte en stad.

Den här ganska ovanliga fredagen, som bara infaller cirka vart trettionde år, blev ganska ovanlig också för oss.

En vanlig vecka i bilder

Måndag: Fotosyntes på arabiska. Den dolda nörden inom oss jublade av igenkänning. Samma språk fast på annat språk, så att säga.

Tisdag: En grupp falugymnasister åt varken korv eller knäckebröd men tillfredsställde sin sverigesaknad med lite kladdkaka i vår trädgård. Samtidigt avhandlades viktigheter som konflikten, pedagogik och livsöden. 

Onsdag: Eid al-Adha är högtiden som får Palestina att stanna upp denna helg och inför firandet bakade vi dadelkakan som här är lika vanlig som kanelbullen i Sverige. Så vi fick ändå ta del av gårdagens kanelbullens dag. Nästan. 

Torsdag: Varje vecka är det torsdagsandakt på Sabeel i Jerusalem, där vi ägnar två dagar i veckan åt diverse projekt. Efteråt är det lunch. Just idag blev det frukostrepris, som vi ju redan beskrivit lite för många gånger. 

Fredag: Vi tackade muslimerna för en ledig dag och åkte till Hebron. När vi kom hem fyllde vi magens förråd med knafe. Det är alltså 1. Fett (i form av vit ost), 2. Socker (något brunt) 3. Mättande. 

Lördag: Efter att ha slaktat två får åt vi dess lever till frukost. No comments. 

Söndag: Jerusalem. Igen. Vi tröttnar aldrig på blandningen av minareter, kyrkklockor och hårlockar. Idag fick vi en guidning av en härlig judinna med sura uppstötningar. 

Olivberget

När solen strax går ner över Jerusalem och t-shirtvärmen övergår i kräftskivekyla stiger vi av bussen på Olivberget. Över gatan och in på en stor tomt med ett vackert stenhus samlas ett gäng människor i alla åldrar och från nästan alla världens hörn. Det är så gott som trehundrasextio graders utsikt. Åt ena hållet ser vi Jordanöknen breda ut sig med sina karga kullar och på andra sidan, bakom Olivträden, är det Jerusalems myller som kvällssolen lyser över. Där sitter vi sedan och ser mörkret lägga sig, samtidigt som vi sjunger sånger och växelläser böner tillsammans.

Det är den internationella församlingen från Jerusalems Lutherska kyrka som just har startat en av sina traditionsenliga ”Wednesday volleyboll nights”. Paret som bor i stenhuset är medvetna om att deras hus ligger på topp-1 platser i världen, och förstår nog också värdet i att dela med sig. Så varje onsdagkväll öppnar de upp sitt hem för alla som vill spela volleyboll, prata något annat än arabiska och hebreiska, eller bara umgås. Just denna dag är vi en lagom liten skara, kanske femton, som spelar halvbra men rolig volleyboll och senare äter tillsammans. Mer kakor än mat denna gång, eftersom de flesta råkat välja att baka istället för att laga mat. Men det är inget fel i det!

Eftersom sista bussen till Betlehem går vid halv åtta är det alltid lite klurigt att vara i Jerusalem på kvällen. Tack vare snälla amerikaner som erbjudit skjuts hem har vi de senaste veckorna ändå kunnat vara med. För vad är egentligen mer lockande än att spela volleyboll på Olivberget? Vi kan nu äntligen bocka av vår korta bucket list.

Gårdagskvällen var om möjligt ännu mer spännande. Vi hade hört ryktas om att det skulle firas kanadensisk Thanksgiving istället för den vanliga volleybollsträffen. Fascinerade av den vitt omspridda högtid som vi tidigare aldrig firat tog vi med oss den svenskaste kladdkaka vi någonsin bakat och gav oss ovetandes av mot berget. 

Vi förväntade oss kanske lite mat, lite flaggor och lite trevligt sällskap, men möttes av ett hav av minglande människor med pringles och varm äppeljuice i händerna, stora kalkoner och kanadensare som fightades med amerikaner för att avgöra i vilken månad den rätta Thanksgiving ska firas i.

Det var sannerligen en upplevelse. Volleybollen kändes plötsligt som en droppe i havet efter all denna mat och alla dessa kacklande men superhärliga amerikaner. När det kom fram att det var vårt första firande någonsin tog ett pratglatt par oss under sina vingar och berättade allt om hur ett riktigt Thanksgivingfirande går till. Oktober var förstås fel månad, november ska det vara. Vi åt tills vi blev julmätta och då och då slog det oss att vi faktiskt är här. På Olivberget. I en måltidsgemenskap som vi aldrig någonsin hade kunnat förvänta oss. Det är tacksamhet.