Olivberget

När solen strax går ner över Jerusalem och t-shirtvärmen övergår i kräftskivekyla stiger vi av bussen på Olivberget. Över gatan och in på en stor tomt med ett vackert stenhus samlas ett gäng människor i alla åldrar och från nästan alla världens hörn. Det är så gott som trehundrasextio graders utsikt. Åt ena hållet ser vi Jordanöknen breda ut sig med sina karga kullar och på andra sidan, bakom Olivträden, är det Jerusalems myller som kvällssolen lyser över. Där sitter vi sedan och ser mörkret lägga sig, samtidigt som vi sjunger sånger och växelläser böner tillsammans.

Det är den internationella församlingen från Jerusalems Lutherska kyrka som just har startat en av sina traditionsenliga ”Wednesday volleyboll nights”. Paret som bor i stenhuset är medvetna om att deras hus ligger på topp-1 platser i världen, och förstår nog också värdet i att dela med sig. Så varje onsdagkväll öppnar de upp sitt hem för alla som vill spela volleyboll, prata något annat än arabiska och hebreiska, eller bara umgås. Just denna dag är vi en lagom liten skara, kanske femton, som spelar halvbra men rolig volleyboll och senare äter tillsammans. Mer kakor än mat denna gång, eftersom de flesta råkat välja att baka istället för att laga mat. Men det är inget fel i det!

Eftersom sista bussen till Betlehem går vid halv åtta är det alltid lite klurigt att vara i Jerusalem på kvällen. Tack vare snälla amerikaner som erbjudit skjuts hem har vi de senaste veckorna ändå kunnat vara med. För vad är egentligen mer lockande än att spela volleyboll på Olivberget? Vi kan nu äntligen bocka av vår korta bucket list.

Gårdagskvällen var om möjligt ännu mer spännande. Vi hade hört ryktas om att det skulle firas kanadensisk Thanksgiving istället för den vanliga volleybollsträffen. Fascinerade av den vitt omspridda högtid som vi tidigare aldrig firat tog vi med oss den svenskaste kladdkaka vi någonsin bakat och gav oss ovetandes av mot berget. 

Vi förväntade oss kanske lite mat, lite flaggor och lite trevligt sällskap, men möttes av ett hav av minglande människor med pringles och varm äppeljuice i händerna, stora kalkoner och kanadensare som fightades med amerikaner för att avgöra i vilken månad den rätta Thanksgiving ska firas i.

Det var sannerligen en upplevelse. Volleybollen kändes plötsligt som en droppe i havet efter all denna mat och alla dessa kacklande men superhärliga amerikaner. När det kom fram att det var vårt första firande någonsin tog ett pratglatt par oss under sina vingar och berättade allt om hur ett riktigt Thanksgivingfirande går till. Oktober var förstås fel månad, november ska det vara. Vi åt tills vi blev julmätta och då och då slog det oss att vi faktiskt är här. På Olivberget. I en måltidsgemenskap som vi aldrig någonsin hade kunnat förvänta oss. Det är tacksamhet.