Hebron

(OBS! Detta är ett av våra mer väsentliga inlägg, så om något förefaller sig oklart så gör det rätta. Googla.)

Abraham, aka Ibrahim om du frågar en muslim, ligger begravd mitt i staden. Här har tre världsreligioner sitt ursprung och hit kommer människor för att få se var det hela började. Eller de gjorde i alla fall, innan det blev som det blev i staden Hebron, den största och högst belägna på Västbanken. 

Vi tar bussen dit en ganska ovanlig fredag. Dan före dan då både judar och muslimer ska fira stora högtider, Yom Kippur och Eid al-Adha. På ställen där judar och muslimer samsas om viktiga platser kommer det snarare att bli Yom Kippur vs Eid el-Adha. Abrahams grav till exempel, som på sin ena sida omges av en moské, och på den andra av en synagoga. Kanske är det en aning dumdristigt att åka till just Hebron denna dag, men vi är lediga och lovar att inte komma hem för sent. Vi är ju ändå fast på Västbanken eftersom checkpointarna är stängda tills sabbaten är slut. 

När vi går runt i Hebron är det i ett kaosartat myller av människor som laddar upp med matvaror i mängder inför helgens stora firande. Det köps och säljs frukter åt alla håll, och förhandlingarna går så fort att vi knappt hinner reagera och plötsligt står där med två kilo gröna clementiner i famnen. Men vi klagar inte, clementiner har vi saknat och den glada stämningen på marknaden är härlig att få ta del av. Stora presenningar är uppsatta över gatorna, och vi frågar om det är på grund av solljuset och värmen. Men nej, säger Joe som visar oss runt i staden, det är för att skydda sig från allt skräp som bosättarna kastar ut. Joe är från Chicago men arbetar på CPT, Christian Peacemaker Team. Hon är placerad i Hebron, där hennes uppgift är att befinna sig i ”war zones” som hon kallar det. En internationell närvaro där judiska bosättare och palestinier så gott som dagligen ryker ihop. 

Anledningen till varför vi blivit varnade att åka till Hebron, till varför dessa presenningar är uppsatta och till varför Joe behöver finnas där, är bosättarna som sedan länge sakta men säkert tar över staden. Joe berättar att judar och muslimer för många år sedan levde fredligt sida vid sida, allt var i sin ordning. Men så bestämde sig ett gäng sionister att de minsann hade rätt till sin stad, de tog in på ett hotell och vägrade sedan att lämna det. Till slut bestämde Israel att de fick stanna. Den första bosättningen i centrala Hebron var född. Och så har det fortsatt. Idag bor det runt 500 bosättare i stadskärnan, men runt 7000 bor i bosättningen bara några minuters promenad från marknaden i centrum. Under dagens promenad gick vi förbi många hus där israeliska flaggan hängde ut från fönstren.

Bosättarna har 80 procent av stadens vattentillgångar och en stor del av staden är tillgänglig endast för dem. För varje bosättare i staden finns det två soldater. Detta eftersom de kräver sin rätt att ha skydd mot terroristerna som bor i Hebron. Alltså palestinierna. Bland annat följer soldaterna alltid bosättarnas barn till och från skolan. En av Joes uppgifter är att göra det som soldaterna gör, fast för palestinska barn. Senaste veckan har dessa terroristbarn mötts av tårgas som skjutits mot dem. Varje dag.

Soldaterna skyddar alltså bosättarna från palestinierna. De bosättare som slänger sitt skräp på marknaden där dessa palestinierna köper sin mat. Som tagit över deras hem. Som skadar deras barn. Som alltid har lagen på sin sida, vad de än tar sig an. Återigen, soldaterna skyddar bosättarna. Soldaterna skyddar bosättarna. Övriga dryga 150 000 invånare i staden är ju farliga, opålitliga och terrorister. Som palestinier på Västbanken är du skyldig tills du kan bevisa motsatsen. 

Så vi promenerar runt där bland terrorister och får följa med i festförberedelserna. Alla är hjälpsamma och ler stort mot oss samtidigt som de äntligen får praktisera sina inte allt för stora engelskkunskaper. När vi ska sätta oss på bussen hem frågar vi oss runt om Emilias mobiltelefon som varit försvunnen hela dagen. Egentligen en hopplös uppgift, den kan vara precis vart som helst. Människorna kring oss släpper sina arbeten och börjar leta och ropa och ringa runt till olika nummer. Och plötsligt är den återfunnen. Någon har fått tag i en busschaufför i Betlehem som har hittat en röd telefon. Lättade sätter vi oss på bussen och åker hem. Än en gång har vi lärt oss att det är dumt att sätta etiketter på folk. Visst finns det enstaka människor med alldeles för lite hopp som kanske slutar upp som en terrorist. Men de är inget folk, de är inte en stad.

Den här ganska ovanliga fredagen, som bara infaller cirka vart trettionde år, blev ganska ovanlig också för oss.