Oktober kom som en raket på posten, och plötsligt väntar alla på samma sak. Det börjar bli höst i luften och kvällarna är inte längre sådär tropiskt varma som under sensommartiden. Granatäpplesäsongen är snart över och det är som om alla på något vis håller andan inför det som komma skall. Kanske vilar de upp sig, kanske kollar de igenom pressarna och stegarna som snart ska komma till användning. Men först en väntan på det livsviktiga som måste komma, regnet. Om Gud för tillfället får många böner om uppehåll i Sverige, så kompenseras det i högsta grad av böner om regn här. I vanliga fall kommer första skuren redan i slutet av september, men på senare år har regnet valt att vänta. Inte förrän i mitten av den för fort rusande oktober fick vi känna de första dropparna.
Regnet är startskottet på den storskaliga olivskörden. Plötsligt fylls olivlundar av kvinnor och barn, män och åsnor som alla hjälps åt med att samla ihop det svarta (ibland också gröna) guldet som betyder livet för så många familjer här. Det är olivskörd hit och olivskörd dit. Inte så konstigt kanske, med tanke på att olivträden sticker upp även på de mest oväntade platserna. Det är familjefest med storpicknick under träden och sånger som sjungs när arbetet fortgår. Ett arbete som kan sträcka sig över november också, om du har en stor olivlund att ta dig igenom.
Alla tycks välsignade, eller drabbade, av årets stora skördefest. Välsignad tack vare all olivolja som framställs av dessa små frukter, en olja som är eftertraktad över hela världen och som ger en inkomst som skall räcka ett helt år framöver. Drabbade är de som står där med en olivlund de inte kan utnyttja, en lund som slumpartat hamnat på fel sida muren vilken varje år ger en förlorad skörd som skapar förlorade liv. Efter att muren byggdes för drygt tio år sedan är det många familjer som inte längre längtar till första regnet, som förbannar oktobers intrång.
På skolan i Betlehem, där vi bor och volontärarbetar, finns det femton olivträd runt om i trädgården och på skolgården. Liksom för många familjer betyder dessa olivträd mycket för skolan och dess ekonomi. Det plockas och det pressas och det säljs vidare till ett pris som motsvarar den fina olja som det ryktas att Beit Jala faktiskt erbjuder. Bäst i världen, som vaktmästare Elias uttryckte det.
En fin dag som denna, när det till slut blev vintertid och regnet blivit sol igen, är det dags för olivplockardag med eleverna på skolan. Klasserna dukar upp knytisfrukost under träden och äter hemmagjorda falaflar och nybakt bröd med en stolthet och glädje när de visar vad de själva bidragit med. Chockat tittar de på oss när vi berättar att det är första gången vi ska få plocka oliver och att det i Sverige är för kallt för olivträd att växa. Medlidsamt sträcker några barn fram burken med inlagda oliver. Mätta och belåtna plockas frukosten undan - nu är det dags att sätta igång att skörda.
Hummus och pitabröd är en oslagbar kraftkälla som sannerligen erfordras vid olivplockning.
Alla oliver plockas. Hur mycket eller lite fyllning de än kan tänkas innehålla.
Barnen är vana att plocka oliver bland kvistar.
Elias och Sami, vaktmästare respektive trädgårdsmästare, har fullt upp under dessa dagar (eller veckor, ingen vet).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar