Vyer

Under den första promenaden vi tog här slog det oss hur otroligt kuperat det är. Det är backar precis överallt. Städerna är liksom placerade på bergssluttningar, och det är ett mirakel varenda gång en bil lyckas ta sig upp för dessa mordiska branter. Har varit med om fler illaluktande och arga bilar här än någonsin förut. Eko driving ingår uppenbarligen inte i ordförrådet. Det är helt enkelt inte en piece of cake att gå och handla. Eller att gå till bussen. Eller att gå till checkpointen. Eller att ens gå till grannen. Men de där kakbitarna blir vi ju ändå bjudna på stup i kvarten, så det går på ett ut.

Långfint men kortfult. Det är nog den bästa beskrivningen vi kan komma på för att beskriva hur Betlehem ser ut. Om vi tittar upp och tittar bortåt mot vackra kullar med olivträd och stenhus utplacerade lite huller om buller på höjderna, då är det inte så svårt att koppla samman de gamla söndagsskoleplanscherna om Jesu födelse med den plats vi nu blickar ut över. Det är verkligen sagolik natur. Vi slutade tidigt att fota vyerna för att undvika fulla hårddiskar, istället får de finnas kvar i minnet. 

Sänker vi istället blicken, ser oss omkring och tittar på marken är det dock svårare att förstå den bild av en lugnt och stilla by som det är lätt att skapa sig efter år av Barnens bibel. Under vår första promenad här, slogs vi av hur mycket skräp det finns. Skräp överallt och över allt, till och med vissa hustak fylls med det som ingen vill ta hand om. Som vi tidigare nämnt är det ingen som riktigt tar hand om sopsorteringen, och det är stor skillnad att gå runt här jämfört med Jerusalems gator. Det tar emot att inte plocka upp de plastflaskor en råkar sparka till, men till slut tar liksom motivationen slut. En ond cirkel där skräp läggs på skräp och ingen längre orkar bry sig. 

Något som ibland saknas är färgens dimension. Kanske är det på grund av att regnet inte har kommit igång än, eller så är det helt enkelt alltid ganska beige omgivning här. Naturen är beige, byggnaderna är beigea, till och med vindruvorna är lite beiga på grund av allt damm som virvlar. Det är tur att det finns så mycket bra grafittikonst att ta del av när färglösheten tar över. 

Precis som allt annat i detta drömland och mardrömsland är det vi ser en enda röra. De långfina vyerna, de kortfula gatorna, den långfina stjärnhimlen, de kortfula katterna (”med korta svansstubbar”, lägger Emilia till), de långfina grafittimålningarna, de kortfula citaten om uppgivenhet. Ingenting är antingen eller, allt är allt på samma gång. 

(Obs, eftersom en bild som bekant säger mer än tusen ord, vore ju ett foto av det långfina men kortfula Betlehem att göra hela denna text ganska överflödig. Så vi skippar bild denna gång.)