Habibte!

Piroger, pasteries, söta tomater, nektariner och en gigantisk Kellogs special var några av de varor en snäll Amal (social worker på SIRA-skolan) ställt in i vårt kylskåp när vi kom fram till vår lägenhet för första gången. Sent på kvällen sista dagen i augusti anlände vi till vårt nya hem, efter en ändå ganska smärtfri resa både till Tel Aviv och därifrån till Betlehem. Trötta men glada utforskade vi maten innan vi somnade på lagom tjocka madrasser. 



Att dagen därpå få kramar, en puss på vardera kind och kommentaren "ni är med i SIRA-familjen" av samma Amal + en rundvandring i hela Betlehem var den bästa av mottagningar en kan tänka sig. Efter att ha besökt födelsekyrkan, den lutherska kyrkan och stans bästa falafelställe gjorde både Ida och Emilia en "farmor" och tog en powernap mitt på ljusa dagen. Värme och långbyxor är en spännande kombination för ett huvud som glömt dricka vatten.

 

Huvudgatan i Betlehem som leder till födelsekyrkan. 

Under ännu en tur i Betlehem träffade vi denna matthandlare, som engagerat berättade om allt från flyktingpolitik till varför det är så hög självmordsstatistik i Sverige. Inte konstigt alls, tyckte han, ni har ju hemskt väder där uppe. 

Vi köpte hummus och andra röror (som alla smakade tahini, gott) som vi åt till maten. Vi hade lite svenska tunnbrödsrullar kvar från resan, så vi gjorde hummus på hummus så att säga. Göteborgshummusen visade sig inte vara så värst mycket till hummus när allt kom omkring. Slut om hummus. 

Det råkade bli en selfie från vårt tak. 

Alla rundvandringar och nya intryck till trots, så är det ju inte det vi främst är här för. Efter två dagar på SIRA-skolan har vi börjat känna hur det är att vara en del av gemenskapen här. Vi har fått vara med i klasser i olika åldrar och med olika ämnen och uppgifter. Än så länge är vi mest lektanter som inte förstår någonting, men vi hoppas att vi med lite mer språkkunskaper och förtroende ska kunna komma in i vardagen ännu mer. 

Konstigt är det i alla fall. Konstigt att äntligen vara här. Här där det inte ses som en once in a life time att få promenera till platsen där Räddaren föddes, där det första ordet en lär sig är Jalla Jalla, där en kallas för habibte flera gånger om dagen, där en äter falafel för en billigare peng än mjölken hemma, där ockupationen är vardag och något vi knappt reflekterat över under våra första dagar. Det är konstigt.

/Ida och Emilia