I Betlehem: Språk och annat fluff

Språk. Världens jobbigaste viktigaste grej. En kort sammanfattning av en stor lärdom. Aldrig förr har vi känt samma frustration över att inte kunna göra sig förstådd eller att inte förstå. Efter drygt två månader här är vår arabiska inte direkt outstanding. Vi räknar till 99 och kan briljera med ord som ”shukran”, ”jalla” och ”habibi”, men så mycket längre kommer vi inte. Om du frågar vad som är det svåraste med att vara här på skolan, så är svaret lätt som en plätt: att inte kunna lyssna när någon vill prata, att inte kunna avbryta ett slagsmål eller att inte kunna säga till hen som är ensam att det faktiskt finns någon som bryr sig. Att inte kunna leka en simpel lek utan att behöva en tolk. Ibland förbannar vi Babels torn och önskar oss ett tungotal på arabiska, för när vi för sjuttioelfte gången sitter i ett rum fyllt av sjungande arabiska går det inte längre att njuta av hur vackert det låter när vi mest av allt vill höra vad det faktiskt talas om.

Men kanske är det just det här vi behöver lära oss. För hur ofta är vi inte där själva, i majoritet med någon som inte talar vårt språk flytande, vare sig det handlar om språk eller outtalade normer. Det är så lätt att tänka att det inte spelar så stor roll om jag pratar på mitt eget bekväma språk, också när någon från en annan kultur med ett annat språk finns med, ”de bryr sig säkert inte om vad jag pratar om ändå”. Och nej, det gör de förmodligen inte, men det spelar ingen roll, att sitta där och inte förstå är fortfarande både tråkigt och ensamt. Världens jobbigaste viktigaste grej är liksom A och O för att på riktigt lära känna en ny gemenskap, men som tur är lever vi på en plats där de allra flesta talar väldigt god engelska. Så även om vi egentligen är ganska lyckligt lottade är det just i relationen med barnen de största svårigheterna uppstår.

Språkförbistringen för med sig att flera av de uppgifter vi gärna ägnat oss åt inte blir av. Kanske saknas just möjligheten till en tolk, eller så är det helt enkelt lönlöst att hålla i en lektion som görs så mycket bättre av lärarna på arabiska. Istället har vår huvuduppgift blivit att hjälpa lärarna att förbereda lektioner, vi har gjort både modeller av människohjärtan och djurceller. Vi fixar inför det kommande luciafirandet och målar Den fula ankungen. Och så laminerar vi. Som sjutton. Skulle nog kunna påstå att vi är lite av lamineringsexperter vid det här laget. Terapiarbete som faktiskt är ganska kul. Och det är trots allt där vi kan göra som bäst nytta, i resourcerummet där vi får göra sådant som kanske inte syns, men som är nödvändigt för att undervisningen ska fungera.

Men visst, ibland undrar vi om det verkligen finns en mening med att vi är här. Skulle de inte klara sig lika bra utan oss? Och jo, svaret är nog att de skulle det. Men ändå verkar det som om tacksamheten över att vi är här är varmare än alla lamineringsapparater i hela världen. Vi möts av sådan glädje över det vi är här, och när det börjar kännas meningslöst att klippa i sär oförståeliga bokstäver, kommer Rana med arabiskt kaffe och ett stort leende, och plötsligt är det här den enda platsen på jorden vi vill vara på för tillfället.

Likaså när vi går runt på stan, eller när vi kommer hem till familjer och äter middag, eller när vi sitter på bussen. Vi möts av just den där tacksamheten, att vi valt att lämna Sverige - drömmarnas land - för att bo här, innanför murar när ett krig precis rasat några kilometer bort. Det är det största för dem, inte vad vi gör, utan att vi är här. Visar att det finns en omvärld som inte glömt dem. Och visst låter det klyschigt, men det är det mottagandet vi får.

Det är helt enkelt inte alltid en kakbit att vara här. Språket hindrar ofta och vi vet ganska lite om saker och ting. Men ändå känns det värdefullt. Konstigt men sant. Och allt tack vare de fantastiska människor vi möter, och som i takt med att vi får hjälpa dem så gott vi kan, hjälper oss att förstå allt som händer runt om kring oss. När världens jobbigaste viktigaste grej står i vägen finns det alltid någon som är där för vår skull. Och när skoldagen är över finns det alltid någon som tittar oss i ögonen och säger ett ”shukran” och ett ”habibti”, bara för att de vet att det är precis det vi behöver höra.