Som det känns ibland

Tiden är som bekant likt det där toalettpappret. Ju närmre slutet, desto snabbare går det. Oftare och oftare slås vi av att vi faktiskt är här. Här, mitt i den där röran av precis alltihop. Älskar röror. Aubergineröror och kikärtsröror. Älskar tidsperspektivet. Älskar de arabiska l:en i jalla och Ramallah och inshallah. Älskar värmen. Älskar gatulivet. Älskar färskpressade juicer. Älskar olivträd som stått här i tvåtusen år. Älskar att vakna med ett leende. Älskar att höra engelska och arabiska och hebreiska och tyska och kinesiska på samma restaurang. Älskar att solen går upp på morgonen. Älskar att vara här. Älskar älskar älskar. 

Toalettpappret rullar och tiden går och med tiden blir det värre och värre. Hatar att vara här. Hatar tröttheten som skymtar fram bakom fasaderna som faller. Hatar att se hopp som slocknar. Hatar uppgivenheten som tycks vara ett brev på posten. Hatar att höra Vi har redan älskat våra fiender, vänt andra kinden till och bett och bett och bett, men det funkar ju inte. Hatar den förbannade muren. Förödmjukelsen. Hånet. Löften som bryts, ord som tappar innehåll. Hoppet som blir uppgivenhet, kärleken som blir förbittring. Hatar att om bara en bråkdel av det hopp som målningarna på muren skymtar börjar slockna, är det värre än alla vapen i hela världen. 

Hatar att vara dem och inte vi. För vem är jag att säga Fortsätt älska. Fortsätt förlåta. Fortsätt vända andra kinden till. Fortsätt be och be och be? Jag som kommer från detta frihetens paradis, utan trauman och med bara trygghet i ryggen. Vem är jag att säga Ge inte upp? Jag som möts av soldaters leenden och inte kränkande misstro? Jag som aldrig någonsin kommer att kunna bli vi. Hatar det, att faktiskt inte kunna förstå. Hatar hatar hatar. 

Men så älskar jag igen. Älskar att höra Let’s start a gospel intifada. Älskar att se hopp som tänds igen. Älskar ickevåldsaktioner. Älskar att titta ut över Jerusalem och veta att runt mig finns det dem som faktiskt tror på fred. Älskar barn som skrattar bara för att det regnar. Älskar att det gröna börjar ta över de landskap som såg alldeles döda ut. Älskar att olivträden står kvar. Älskar att vad som än händer så går solen ändå upp på morgonen.  

Älskar att vara här. Hatar att vara här. Men mest är det bara så himla viktigt att aldrig någonsin släcka den där bråkdelen hopp som gör hela skillnaden. Och kanske kan det där lilla viktiga hoppet få finnas kvar, om vi i alla fall försöker älska mer än vi hatar.