Mellan hemma och hemma

”We’re going back to Sweden.” Senaste tiden har ägnats åt avsked efter avsked. Inte så enkelt för oss som tycker att avsked kan vara det värsta som finns. Okej, inte det värsta, men ganska jobbigt. Eftersom vi har varit i Betlehem, Jerusalem och Jeriko regelbundet har det blivit ett antal platser och människor att säga hejdå till, och för varje nytt ”We’re going back to Sweden” äts en ny kladdkaka samtidigt som det rinner ännu en droppe från ögat. Det är kanske först nu vi inser hur hemma allt har blivit här. Hur vännerna vi träffat verkligen är en del av vår vardag och hur köerna mellan Betlehem och Jerusalem på buss 21 är lika naturliga som den berömda lövhalkan (och den berömda vinterhalkan, och den berömda töhalkan) för västtrafiks pendeltåg. 

Samtidigt som vi har haft våra lokala vänner från skolan, baptistkyrkan och scouterna, så har vi också umgåtts ganska mycket med andra internationella. Eftersom Jerusalem är Jerusalem, och Betlehem är Betlehem, så finns i princip hela världen representerad här. Genom bland annat Lutherska kyrkan, olivbergsvolleyboll och Sabeel har vi träffat många sköningar att hänga med. Och just dessa avsked är de jobbigaste, för förmodligen träffas vi aldrig igen. När vi reser hit nästa gång kommer förmodligen de flesta av dem vara tillbaka i sina hemländer, så att hälsa på är liksom inget en bara gör. Våra palestinska vänner kommer förmodligen att bo kvar, kanske inte alla, men i alla fall de flesta kommer vi att kunna hälsa på igen. Men just dessa ”We’re going back to Sweden (and we’ll probably never meet again)” är så svåra. 

Ibland känns det lite likadant med Jerusalem. Om det nu går att säga hejdå till en stad så är just Jerusalem en sådan stad där hejdå inte känns riktigt rätt. Det är den mest fascinerade staden som finns, om du frågar oss. Som vi nämnt så många gånger så finns här allt, i en salig, osalig röra. Att se och höra och lukta och smaka på Jerusalem kan vara det bästa som finns. Okej, inte bästa, men väldigt bra. Och att lämna nu, just när Jerusalem pyr och kanske är på väg att börja brinna på riktigt, är precis som de där ”We’re going back to Sweden (and we’ll probably never meet again)”. För kanske blir Jerusalem aldrig mer sig likt efter det som sker just nu. Kanske är det som en del påstår, att detta är den sista kampen om Jerusalem innan de palestinska delarna har blivit helt förstörda och staden i praktiken är israelisk och bara israelisk. Kanske är det sista gången vi kommer att få se det fantastiska i ett delat Jerusalem där judar och muslimer och kristna vandrar samma gator. 

”We’re going back to Sweden” Precis så säger vi. Aldrig bort till Sverige, men heller aldrig hem till Sverige. För vi vet inte vad som är hemma. Just nu är det här, bland kullarna i Betlehem. Men vad är då Partille och Waterloo. Rimforsa, Mollösund. Göteborg. Studiegången (med plats för oss, men också för dig, så hojta till om du känner dig kallad!)? Vi vet inte, och vi behöver nog inte veta heller. Vi är på väg i alla fall. På väg tillbaka, på väg från ett hemma till ett nytt hemma och kanske är inget av dessa ställen hemma när allt kommer omkring. Kanske är det resan som är hemma, resan som fortsätter när vi är tillbaka i Sverige och som förhoppningsvis leder till ett hemma på riktigt, fast om väldigt många år. Fast fram till dess tänker vi att en av kyrkoledarna här i Jerusalem har alldeles rätt: ”You’re never leaving Jerusalem, you’re just absent.”