I Betlehem: Hitta linslocket

Tid är som sagt som toalettpapper och diskmedel och inte så oändligt som vi ibland önskar. Och tid är något väldigt ologiskt. Hur vi än vrider och vänder på det så får vi inte ihop det. I början var det som om tiden här kom gåendes i en ganska maklig takt, vi tycktes ha all tid i världen. Men ganska snabbt började dagarna öka farten, fortare och fortare, och snart rusade de förbi. Och plötsligt står vi här och undrar vart den där världens tid tog vägen. Vi står här och letar efter repeatknappen för att kanske hinna fånga de där rusande dagarna igen. Och igen. Och igen.

För, trots den där alldeles för snabbt springande tiden, är kanske det mest ologiska att det är som om vi har varit här hur länge som helst. Det känns som en evighet sedan vi gick genom Jerusalems trånga basarer första gången. Eller de där fikonen vi plockade i Nablus, inte kan väl det bara vara några månader sedan? Och herr Hummus, vi har väl alltid varit vänner, eller? Kan inte stämma. När vi tittar genom bild- och hjärnarkiv måste vi ha varit här i ett år. Minst.

Dagar som rusar och vi som mest har varit tacksamma över att vi fått börja lära känna ett så otroligt komplext land. Ett land som blev länder och som fortfarande inte kommer överens. Ett land som rymmer mer än vad som går att omfamna. Högt och lågt och gammalt och nytt och petitesser och allt som är väldigt väldigt viktigt. Vi älskar och hatar. Drömmer och mardrömmer. Skrattar och gråter. Samtidigt, alltid samtidigt.

Och här är vi nu. I Betlehem, packandes och städandes och letandes efter repeatknappen. För vi vill allt det här igen, och igen och igen. Men vi vet ju ändå någonstans att allting har sin tid, och istället för att fortsätta leta efter repeat så satte vi och och letade i bildmapparna på datorn. Så här kommer en liten kavalkad med minnen som är värda att minnas.