En dag som igår var inte som vilken lördag som helst. Sabeel tog med oss på en hisnande vandring i ökenlandskapet mellan Jeriko och Jerusalem. I fem timmar färdades vi alltså upp och ner och fram och tillbaka utan att skymta någonting annat än karga kullar och höga bergstoppar.
Inte alls långt borta från händelsernas centrum var det som att vara vid världens ände. Varmt, tyst och inte en enda levande varelse - så när som på några enstaka ödlor här och var. Så gick vi där. Lärde oss den bästa vandringstekniken och balanserade över flintastenar i olika storlekar.
Guiden tyckte om kamelmjölk, berättade han. Men tyvärr var gårdagens kamelkompis av fel kön. Typiskt.
Matthew ägnade 93% av tiden på att leta upp diverse antika
prylar på marken. Krossade lerkärl, slipade småstenar från mosaikgolv, mm. Ida lever i nuet.
Liksom för de tre sista veckorna i detta fantastiska land försökte vi pressa ur så mycket vi kunde förmå. Under drickapausen gjorde vi en avstickare upp på ett ihåligt berg.
Vi lärde Matthew ordet bajs. Hans resterande 7%
av tiden ägnades till att glädja sig åt just bajs. Trots att vi inte såg ett enda storbajsande djur tycktes det finnas många i närheten.
Om tankarna tilläts go crazy en stund kunde de föra sig ända bort
till snötäckta alpberg och skidbackar i de allra bästa slag. Och plötsligt dyker en palestinier på en åsna upp och så väcks vi ur våra drömmar. Till en annan dröm.
Efter några flaskor vatten och åtskilliga påsar godis nådde vi vårt mål. Sara från Kanada poserar framför Mar Saba-klostret. Tyvärr är inte kvinnor välkomna in, de är tvungna att fängslas i ett hus vid sidan av (bokstavligt talat, berättade Sara, vars mamma som för många år sedan utsatts för detta). Hårt.
Resten av dagen spenderades dock inte i fängelse utan i ett tält tillsammans med
SIRAs vänner, som nu är här på besök.
SIRAs vänner, som nu är här på besök.
Så var vårt friluftsbehov botat för ett tag framöver.
Tack för dä
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar