Några dagar i Jeriko

När vi i måndags vaknade stelfrusna med täcket som enda värmekälla, var det med gott mod. Vi packade den röda väskan och begav oss tusen meter längre ner men femton grader längre upp. I Jeriko skulle vi nu bo i fyra nätter. Just nätterna valde vi att tillbringa i horisontellt läge på YMCA för flickor, med diverse bäddnings- och plocka-undan-allt-som-inte-används-just-nu-regler, tillsammans med en muslimsk student som bara kunde engelska om nätverket och Google translate valde att kooperera.

På morgonpromenaden kunde vi smyga över till Jordanien om vi ville. Vi valde dock att avstå, hade varit deppigt om vi fastnat på fel sida.

På dagarna fick vi vara på SIRA-skolan. Laminera i en vecka? undrar ni. Nej, faktiskt inte. Den här skolveckan har innehållit allt från smileytillverkning och kroppsdelspyssel till studiebesök och lekstunder. Det är verkligen en fin skola, med de mest underbara eleverna. Den är mindre än skolan i Betlehem och det är på något vis en annan stämning. Inte sagt att den ena skolan är bättre än den andra, det är helt enkelt olika. Och vi gillar olika.

Vilken smiley identifierar du dig mest med idag?

På skolgården. Att knyta skorna samtidigt som Ida har kameran i högsta hugg kan leda till oanade konsekvenser.

Trots tvetydigheten i ordet självständighet firades Palestinas självständighetsdag på skolan i torsdags. Den egentliga högtidsdagen är inte förrän på lördag, men tack vare ledighet fick även vi äran att hinna med detta alldeles speciella (och en smula nationalistiska?) firande. Flaggor tycks inte vara någonting en kan få för mycket av en festdag som i torsdags. Vi sjöng och dansade, det lästes dikter och målades med ansiktsfärger, knöts band i håret och palestinasjalar runt halsen. Intressant hur viktigt det blir att verkligen poängtera sin egen nationalitet när omständigheterna runt omkring motarbetar den. Hur Palestinas flagga, nationalsång och symboler betyder så mycket mer än bara ord och färger. 

Rektor Salwa är stolt över sina elever. 

Flaggan symboliserar rött spillt blod, vita oskyldiga hjärtan, gröna frodiga marker och Israels svarta ockupation.

Eftermiddagarna spenderades tillsammans med skolans lärare, vilka gjorde allt för att vi skulle få uppleva så mycket som möjligt av både Jeriko och den muslimska kulturen. Eftersom skolan inte serverar lunch åt vi det stora målet mat när vi kom hem till repektive lärare. Där fick vi återigen testa alla de palestinska väl tilltagna portionerna fantastisk mat. Vi blev julmätta mest hela tiden. 

Vi är verkligen glada över att ha fått spendera några dagar i en stad, så nära Betlehem, men så annorlunda. Vi har fått leva i en annan kultur och religion där många av våra normer och värderingar inte ens är ett alternativ. Det ger perspektiv på så mycket. Allt från existensiella frågor till simpla vardagsrutiner. För hur handskas vi egentligen med det faktum att vi tror på en annan väg, men ändå någonstans stöttar deras val? Hur är vi ljus i en värld där vi mest bara ses som främlingar? Hur talar vi om familjefördelning och livspussel när vi har så olika bakgrund? Många viktiga frågor som förblir ganska obesvarade..

Muyassar bjöd på kofta. Lamm.

Vi provade vår knaggliga arabiska och pekade på ett får, ”Kofta!”. Muyassar skrattade så hon kiknade. Inte så konstigt kanske, insåg vi senare, som om vi skulle peka på en ko och utbrista ”nötkött!”. 

Lärarna visade oss runt i Jeriko,tog oss till faster Morgon, bjöd på egenodlade dadlar, guideade oss bland diverse grönsaksodlingar, tog med oss på promenad längs med frestelsernas berg, bjöd på de bästa av kvällsfalaflar, bland annat. Vi fick de bästa av guider, och när vi nådde deras hus kände vi oss alltid som hemma.

Auberginen. Guds gåva till människan.

Igår morse försökte vi packa den röda väskan igen, men det visade sig vara betydligt mer problematiskt än i måndags. Med fem påsar extra i händerna lämnade vi till slut värmen och gav oss tillbaka mot kylan i Betlehem. Ganska skönt att komma hem dock, när allt kommer omkring.

Varenda familj vi besökte hade fler citronträd än den förra i sin trädgård, och det insisterades och trugades om att vi skulle ta med oss den ena pomelon efter den andra till Betlehem. Våra försök att tacka nej ledde inte någonstans. Generositeten är stor. Vilken på något sätt helt enkelt får uttrycka sig i denna bild.